Birkebeinerrennet – Norrbaggarna ägde oss för en dag

18 mars, 2013

Sagan om Yuppie Ski Club är en saga som nästan är för bra för att vara sann. Framgångarna har avlöst varandra både på och vid sidan av spåret. I helgen var dock sagan nära att få ett abrupt slut när fyra tappert kämpande Yuppies var när att bli kvar på ett norskt fjäll ett par mil från Lillehammer…

Fredag morgon (eller snarare natt) möttes två yrvakna yuppies upp i Stockholm för att påbörja resan till vårt västra grannland. Vi var fast beslutna om att sätta stopp för de norska framgångarna i skidspåren. Efter 17 – 0 i Norges favör i de tre mästerskapen på skidor var Moder Svea och dess invånare i brygga. Inte nog med detta – yngre brodern Aukland (som i och för sig är försvinnande lik Hederscommodoren) hade dessutom sopat hem Sveriges stolthet Vasaloppet (kanske skall tilläggas att han gjorde det helt utan fästvalla). I denna stund klev en viss Johan Olsson in och ägde skidåkningens blå band – VM-femmilen. Och på vilket sätt han gjorde det! Inspirerade av Olsson, och taggade till tänderna att upprepa bedriften, satte vi våra fötter på norsk mark.

Fredagen ägnades åt att acklimatisera oss till den norska fjälluften och den påklistrade vänligheten hos norrmännnen (som senare skulle visa sig vara äkta). Senare på kvällen anlände doktor WeissMüller och 91:an Larsson. Vi hade fått låna en lägenhet av Öysteins (Sveriges bäste norrman) kusin. Klockan 04.00 påföljande dag var det revelj.

Klassisk yuppie-planering

Lördag morgon (eller snarare natt) drog vi på oss skidkläderna, strök ett par lager basewax på fästzonen och tryckte i oss var sin yoghurt. Inte helt otippat var vi fem minuter sena till bussen. Morgonhumöret blev inte bättre när vi insåg att bussen skulle avgå från en helt annan plats än där vi befann oss. Trekvart senare befann vi oss till slut på en buss som skulle ta oss den två timmar långa färden från Lillehammer till Rena, där starten gick. Väl framme hängde vi på oss de obligatoriska 4kg tunga ryggsäckarna (nyttan av den extra bördan fick vi till slut svar på – ett gäng danskar upplyste Hårding om att det var perfekt att förvara målgångsölen i ryggsäcken).

18 kilometer stigning, över 600 höjdmeter, knappast en yuppiemässig inledning på ett lopp! Väl på toppen var det äntligen yuppieförhållanden – trodde vi. Snöfall, kombinerat med 8 sekundmeter rakt i näbben. Vi kom knappt framåt! Som lök på laxen passerades vi av cirka 5 000 vackert och vägvinnande diagonalande norrmän. Som vi längtade efter Ågestas golfbana eller isföret på Jarla Banke! Efter 54 kilometer, en nödvändig kaffepaus i Sjusjöen och glada tillrop från supportrar utklädda till gorillor nådde vi målportalen på Birkebeiner Skidstadion ovanför Lillehammer. Nu återstod bara att hinna med tåget från Lillehammer till Oslo Sentralstasjon.

Promenaden från Hakon Halle (där vi osökt kom att tänka på Foppas straffmål mot Corey Hirsch 94) till lägenheten på stumma ben med tillhörande krampande ljumskar kändes evighetslång. Lyckan när en norska erbjuder skjuts till lägenheten var stor. Den blev inte mindre av att den andre liftaren bjuder in mig på kvikklunsj i hans hem!

Nyduschad, och med något mindre ömmande muskler, avnjuter vi lunchen. Vad ser jag då om inte en vilt spurtande Hårding utanför fönstret i den gästvänliga norska familjens hus! Hårding har inte fått meddelandet om att vi skall ses utanför tågstationen och är därför på väg till lägenheten för att hinna hämta upp sina tillhörigheter innan tåget avgår. Andfådd hinner han få i sig i smörgås och vi fördjupar oss ytterligare i diskussionen kring Uppdrag Gransknings hitte på-reportage om de norska skidhjältarnas blodvärden.

Vi hann med tåget. Och väl i Oslo fortsatte Yuppie Ski Clubs framgångssaga! Men det är en helt annan historia.
Snipp, snapp, snut…

//Hederscommodoren, assisterad av Hårding, WeissMüller och 91:an Larsson