Racerapport Värmdöloppet 2015

15 februari, 2015

Efter välförtjänta hamburgare på McDonalds är vi nu på väg hem från nacka’s största längdlopp – Värmdöloppet. En strålande dag med, efter omständigheterna, en helt ok preppad bana som till större delen gick över Nacka Golfbana. Yuppie ställde upp med ett 10 tal åkare och starkaste insatsen stod Cissi och Kalle för med en fin 7e respektive 13e plats. Längre bak i fältet var det jämnt och med en stark hejarklack i form av Christian Harding, Christoffer Haas, och Ludvig Jakobsson fick man som åkare flitiga rapporter om hur man låg till. Stor eloge till er för att ni tog er ut och gav oss åkare välbehövd energi på en annars mycket tung dag där tanken att bryta dök upp fler än en gång för många av oss. Själva banan var ca 10 km med 83 m höjdskillnad med en hel del ganska tvära svängar som vi plöjde runt fyra varv. Svag vind och lite halvsegt före och det var väl ca 50 % som körde utan fäste.

varmdoloppet15

För den ganska dyra avgiften på 700 sek var det inget extra som erbjöds utan det var ganska standard med vatten, banan och korv vid målgång. Även om dessa korvar var jävligt goda efter 42 km!

Varmdoloppet15_2

Roligt att loppet blev av efter några tunga år utan snö! Ser fram emot ett ännu större yuppie-deltagande nästa år för att sätta Nacka-Wärmdö på plats!

Over and out!

Jonas Hydén

Race Report från Marcialonga 2015

06 februari, 2015

Som sista yuppie i Marcialonga, men vinnare i klassen ”yuppietjejer” av 1 startande, har jag blivit ombedd att skriva årets race-report för Marcia-helgen 2015.

Efter en lång väntan var det i slutet av januari äntligen dags att återvända till Italien och få njuta av årets finaste, stak-hetsigaste, snabbaste och roligaste lopp. Allt under en helg som bjöd på magiska alptoppar, strålande sol, fantastisk mat och tider som kommer vara svårslagna en lång tid framöver.

Samtidigt som snö lyste med sin frånvaro diskuterade arrangörerna i Italien om det 42’a Marcialonga di Fiemme e Fassa ens skulle starta år 2015. Med en veckas framförhållning kom beskedet. Loppet blir av men förkortas till 57km.

Trots sjukdom, skador och, för vissa, få skidmil i kroppen begav sig en glad skara yuppiesar ner till Dolomiterna. Redan i München började minnen komma tillbaka från föregående år. Stau. Som startande i sista startled består första delen av loppet av en lång kö, inte olikt Vasaloppets första brant.. bara lite längre… Likt loppet började vi kryssa med gott humör och med gulaschsoppa i magen fram för att landa i Moena sent på natten.

Laddade till tårna samlades alla upp vid frukostbordet på hotel ”the Garden”. Viktor hade tagit på sig att styra och ställa samt hålla kontakt med resebyrån under året. Valet av hotell var högst yuppiemässigt, bästa läge i Moena och fri tillgång till SPA.

Uppladdningen började tidigt där valla-diskussionen va het- Fäste eller bara glid? Högflour? Vad tror alla? Gurun Harding va snabb med konsultationen från Stockholm. Därefter var man redo att möta spåren bara 1,3 mil från Moena, i Mazzin dit den nya starten var flyttad. Åter slogs man av vilken njutning det är att få tävla i denna miljö. Underbar spår och strålande sol följt av vila och skidshopping.

Marcialonga15-1

 

Middag på hotellet med 4 rätter och ”Emanuel” från Pang i bygget som kypare kunde inte bli bättre. Till starten gick bussar men ingen visste hurlång tid man skulle behöva eller hur många bussar som fanns. Italiensk information i sitt rätta element. Skidorna var i alla fall färdiga. Vissa hade lämnat in sina för vallning, andra hade vallat själva, en tredje hade med största förtroende låtit en annan yuppie ansvara för vallningen. Gott kunde man somna.

Race-day. 06.00. Väl nere till frukost noterar jag att dom rutinerade bröderna Claeson redan gett sig av för att säkra starten. Smart. Här missas inga tider. Bartholf och Viktor som startar 15 min senare bestämmer sig för att ta bussen och lämnar hotellet 7.30. Emma och jag som är i startgrupp 7 sitter kvar vid frukostbordet och sneglar på bror Salmén och Qviberg. Dom verkar löjligt avslappnade trots att de startar 09.05, nästan först. Jaha, de ska ta bilen. Snabbt bestämmer vi oss på att haka på.

Med lugn lämnar vi Moena med 1 timme till godo. Här möts vi av det igen. Stau eller congestione. Ingen stress i bilen. Christofer och Johan pratar på och skrattar trots att vi knappt rör oss framåt och tiden går snabbare än vanligt. Deras puls verkar vara under 30s/min. ”Avslappning är den bästa uppladdningen”, tydligen. Jag börjar fundera på om dom tagit valium innan loppet, vilket vore ytterst otaktiskt. När andra åkare börjar hoppa ur deras bilar och byta om vaknar de till dock. Nu är det ju bråttom. En diskussion uppstår om man kan åka skidor sista biten upp. Vi fortsätter i kön. Långsamt. 5min innan start når vi startområdet och killarna kastar sig ut ur bilen för att springa till starten. Då händer det. En tystnad lägger sig när alla samtidigt inser förödelsen. Johans skidor saknas. I bilen ligger hans träningsskidor, ovallade. Några rundgångar snurrar i huvudet på Johan, man kan riktigt se kugghjulen arbeta. Var är skidorna? Sen bestämmer han sig för att gå ner mot starten iaf. Om han kommer åka eller ej vet ingen.

Efter att Emma och jag parkerat bilen laddar vi om. Tiden, som bara rinner iväg, är knappt så att jag själv hinner till men egen starttid. Snabbt slänger jag av mig mina överdragskläder och springer in i min startfålla m skidor och stavar i handen. När den öppnas, är det bara att springa fram till spåret och sätta på sig skidorna, enligt den typiska Italienska start-traditionen.

Marcialonga15-12jpg

En fördel med den tunna tunna YSC-dräkten, förutom att man blir ”snabb”, är att man kan se rakt igenom exakt hur många gel man tejpat fast under. Nu ser jag, mina är borta. De ligger kvar m överdragskläderna som jag slängt av mig. Starten går och där är vi alla iväg. Spåren är underbara. Efter 7km stakning uppåt till Canazei vänder spåret och börjar slutta ner. Bortsett från ett par brantare backar att klättra upp för fortsätter loppet i en hastig fart. Nedför går det undan. För vissa mer än andra. Mellan alla plogandes och gåendes kommer ”Super-G åkarna”. Stora snabba killar som swishar förbi person-käglorna som om det vore portar och vallar husväggar för att flippermässigt ta sig fram. Inga namn nämnda. Men det har pratats om en Björn och en Anders.

Ryggen och armarna får kämpa mer än vanligt och jag börjar fundera på om jag och stakmaskinen ska bli bästa vänner till nästa år. 5mil följer m russin, choklad och glada leddenden från alla bybor. Man njuter men blir väldigt trött. Med 2mil kvar börjar jag fundera på om jag kommer nå mål i år. Ljudet försvinner och tunnelseendet börjar. Gel. Var är min gel? Längst ner i dalen vänder spåret upp igen. Slänger av mig skidorna till TOKO-killarna som drar på lite fäste. En Super-mario lik man med ett kors på magen kommer fram och trycker i mig en Enervite-gel. Sockret når blodet och jag lever igen. Med sol i ansiktet ger jag mig på den sista etappen. Den branta 2km backen (Cascata) med stigning på 150 m upp innan målgången i Cavalese. Nästan framme möts man av snabba yuppisar som hejar på och sen landar man rakt i mål.

Marcialonga15-3

Samtliga startade tog sig i mål på rekordtider i Marcialonga, må var onämnt banans längd i år. Arvid Claeson stod på topp igen m en oslagbar tid på 2.29.31. Emma rusade fram på en otrolig tjejtid. Synd att hon inte betalat medlemsavgiften då skulle hon vara snabbaste yuppietjej.

Men vad hände med Johan? Kom han i mål? Absolut! Helt i klubbens anda startade han och stakade sig fram till Moena. Gick in på hotellet. Tog en espresso i baren. Hämtade sina kvarglömda skidor och fullföljde loppet med ytterligare ett stopp för ett YSC-foto på stadion i Val di Fiemme tillsammans med Bartholf.

Åter samlade på hotellet var vi alla var eniga om att vi måste spendera mer tid här nästa år!

Soliga skidhälsningar från Italia,
Caroline ”Klubbdoktorn” Salmén

Racerapport König Ludwig Lauf 2015

05 februari, 2015

Till strålande solsken vaknade vi upp på lördagen i den tyska byn Oberammergau. Termometern visade ett par minusgrader och med lite nysnö som fallit under natten såg det ut att bli en riktig propagandadag i de Tyska alperna. Efter en rejäl frukost och en snabb titt på banprofilen bestämde vi oss för att åka ut längs banan för att testa spåren. I år skulle det bli den ordinarie bansträckningen vilken tydligen skulle vara väldigt vacker, främst då spåren gick genom slottsparken i Linderhof. Att spåren gick genom slottet innebar också att banan skulle innefatta, för övriga åkare den fruktade backen, med en stigning på drygt 200 höjdmeter.

10009779_10155168279985725_5984985376403014420_n

Foto: Karolína Bícová

 

Således begav vi oss till ”slottsbacken”. Inte för att pröva om det gick att staka hela vägen upp, utan för att bevisa för alla andra att det absolut inte skulle vara något problem. Glidvallan lades på i Stockholm och fästvallan glömde vi hemma så våra alternativ var obefintliga.

Väl på toppen kunde vi snabbt konstatera att vårt beslut om att köra på blanka skidor även i år skulle bli en framgångsfaktor i seedningstabellen. Vi fick även chansen att passa på och testa glidet mot Team Tynell, och vi insåg direkt att våra timmar i källaren hemma på Roslagsgatan inte verkade gett något vidare resultat. Jacob som till och med lyckats få sina skidor slipade dagen före avfärd av något självutnämnt proffs på Alewalds som skulle vidare och slipa skidor på SM…. Men det skulle nog lösa sig tills morgondagen.

Framåt kvällen stod klubbmiddag på schemat och vi mötte upp Qvibb (HC) och Viktor på en restaurang i byn. Med många mil i kroppen efter veckans träningsläger i alperna såg de ut att vara i bra form, trots någon lättare sjukdom som de dragits med under veckan. HCs första kommentar blev en självklar isbrytare: Kör ni med fäste i morgon?

Väl på söndagen var det äntligen dags för tävling. De tyska alperna visade sig återigen från sin bästa sida och stämningen var på topp i starten. Sedan tidigare hade jag och Jacob taktiken klar. Hitta HC i starten och ligg i suget tills upploppet. Vad kunde gå fel?

Starten gick och vi stakade iväg. Banans första stigning kom efter ett par kilometer och jag själv hade i brist på HCs rygg lagt mig i ryggen på en norrman som ingick i vårt resesällskap. Dessvärre fick mitt lopp ett abrupt slut då jag blev nedsprungen av en diagonalande tysk, som uppenbarligen hade ett väldigt smalt synfält. Fallet resulterade i en bruten stav, och mina nya Triac var nu ett minne blott. Väl på benen igen siktades ingen ny stav, och trots en spurt tillbaka till starten lyckades jag inte få tag på en stav och tvingades inse att loppet var kört för egen del.

För övriga Yuppies fortsatte loppet och förhållandena övergick i snöfall. Jacob hittade tidigt HCs rygg men bestämde sig för att göra ett försök och gå om tidigare än planerat. Det rapporterades om tröga spår i slaknotan upp mot vändningspunkten i Linderhof och största delen av tiden spenderades mellan spåren, bakom en rygg. Drygt halvvägs in i loppet kom ”slottsbacken”, och samtliga Yuppies klarade naturligtvis den delen med bravur. Det märktes tydligt att Düsseldorf-Peters tekniktips från Vålådalen gett resultat. Väl på toppen möttes Yuppies åkare av vår egen vätskekontroll.

10329972_10155168280345725_5845032031106435065_o

En lätt ansträngd HC vid toppen av backen.

Efter vätskekontrollen bar det utför och därefter var det svagt medlut i knappa två mil tillbaka till målgången i Oberammergau. I takt med att solen kom tillbaka blev resan tillbaka till målet betydligt behagligare jämfört med första halvan.

Loppets vinnare blev norske Petter Eliassen på tiden 1:59:43. En stund därefter passerade Jacob mållinjen som första Yuppie, tätt följt av HC varpå Viktor och Daniel också passerade mållinjen. Efter målgång bjöds samtliga åkare på en riktig portion pasta, och till HCs stora glädje, en kall bayersk öl.

Vi tackar Oberammergau och alla funktionärer för ett utomordentligt trevligt lopp. Tävlingsledningen hade arbetat hårt med banan och med hjälp vädrets makter såg de till att den 43e upplagan av loppet blev en riktig folkfest för de knappt 2 000 startande.

10959354_10155168280880725_6112453745939685574_n

Auf wiedersehen König Ludwig!

/Oscar Lundqvist

 

Yuppietoppen

1. (136) Jacob Lundqvist, 2:29:09

2. (199) Johan Qviberg, 2:36:35

3. (721) Viktor Henriksson, 3:18:31

4. (1368) Daniel Bylock, 4:38:07

Lägerrapport Vålådalen

19 januari, 2015

Succélägret startade redan på Stockholm central torsdag strax efter lunch. Sju peppade Yuppies (Klas, Sandra, Henrik, Tobbe, Cissi, Stoffie & Jens) äntrade tåget och började genast hetsa om vem som förbokat bästa platsen vs sitta obokat nära bistrovagnen. Väl framme i Undersåker möttes vi av lägerchef Peder’s förbokade transport, det konstaterades snabbt att Elitleds-Tobbe (ET) hade minst väska men störst skidfodral och Stoffie hade tvärtom. Väl på fjällstationen serverades middag och vi mötte upp övriga Yuppies (Qvibb (HC), Öystein Oskar, Jakob, Stefan samt lägerchefen Peder) som kommit från för-läger i Åre. Lägrets schema presenterades och rumsfördelningen annonserades till Henriks stora glädje!

Pass ett började med stakteknik med kungen av Dusseldorf som tränare – Peter Larsson. HC ordnade såklart fram ett inofficiellt KM i stafett precis innan lunch för att vara säkra på att vi var helt slut (Viktigt att påpeka att det var HC & Klas som tog hem det hela). Lunch, våffla och Tour de ski hans med innan pass två. Kvällens aktivitet startade med bastu och badtunna innan middag. Samtliga deltagare åt sport-middag utan Peder som “råkade” ta mat ur 3-rätters serveringen. Därefter gjordes noggrann granskning av dagens video-matrial och det ljögs en del över en öl eller två.

Dag nummer två hade flera olika grenar på agendan och Jenny Grip som tränare (fd Hansson) tyckte vi körde i för dåligt tempo tills Klas Triac stav gick av. Lite balansövningar innan snöovädret drog in och vi bröt för lunch. Väl på lunchen möttes vi av en utsövd HC som laddat inför sanktionerat KM i sprintstaffet! Lunchen ägnades åt att snacka valla och val av skidor till eftermiddagens höjdpunkt. Säker på att det kommer delas ut medaljer på stämman i mars. Kvällens bankett börjades med after-ski i Fjällstationens loungesoffor därefter middag. Vet inte om det var den friska luften, afterskin, träningen eller söndagen 5km jaktstart som gjorde att deltagarna smög iväg redan före midnatt.

Söndagmorgon vallades det på ordentligt och jag är säker på om jag såg lite högflour i vimlet. Ett högst inofficiellt KM med prolog och jaktstart i klassisk stil genomfördes under strålande förhållanden. Peter tog fel skidor och åkte på Tobbes skatelagg, oklart om någon bytt plats på Tobbes skidor eller ej…

Yuppietåget fick även sällskap med HC på hemvägen och det konstaterades “Detta var bästa lägret hittills i Yuppies historia!”. Citaten (och även nya roller) haglade tätt av en trött men mycket nöjt gäng innan vi anlände Stockholms central.

 

 

Stort tack till Peder som sytt ihop lägret!

Jensa från Götet

Valberedningens förslag inför årsmöte i Yuppie Ski Club lördagen den 14e mars 2015

19 januari, 2015

Till styrelseledamöter föreslås:

Christoffer Haas (nyval)

Lykke Gregorsson Lundius (omval

Christian Hårding (omval)

Anders Bremmer (omval)

Anna Odenbrand Linder (omval)

 

Till ordförande föreslås Christoffer Haas.

Vidare föreslås att Peder Andréasson fungerar som suppleant till styrelsen.

Ledamöternas ansvarsområden enligt nedan:

Haas: Ordförande

Lykke: Medlemmar

Hårding: Träningar

Anna: Damsektionen

Bremmer: Träningsläger

 

Till internrevisor föreslås fortsatt Arvid Claeson.

Valberedningen vill passa på att rikta ett särskilt tack till avgående ledamoten Öystein Engebretsen. Valberedningen vill även rikta ett särskilt stort tack till avgående Commodoren Erik Bartholf, som på ett synnerligen förtjänstfullt sätt utvecklat klubben under tre mycket framgångsrika år.

 

Stockholm den 12 januari 2015

//Valberedningen i Yuppie Ski Club

Yuppielägret Fryksås 2014

16 december, 2014

Som ödmjuk deltagare i det vinnande laget på Yuppie-stafetten föll det på min lott att på något sätt sammanfatta helgens äventyr.

För vissa av oss började helgen sen eftermiddag torsdag när jag och den ännu nyare Yuppien Fredrik möter upp en leende Jensa från Götet och Haas som är mer taggad än någonsin. Redan efter tio minuter i bilen när vi köar ut mot Arlanda har 3 av 4 personer i bilen kontakt med Harding som anvarsfullt är först på plats i Grönklitt. Sin vana trogen har han lärt känna området och framförallt samtliga proffs/halvproffs som är värda att känna inom ett par mils radie. Budskapet är tydligt, det här kommer bli en toppenhelg och det är fullt möjligt att ta sig runt ett par varv på 2,5-kilomterersbanan utan att skidorna ens har fått dofta på fästvalla.

image3

Efter den obligatoriska välkomstölen och påbörjad hets så blir det fredag morgon och spåren ligger Yuppiemässigt nypreppade. Mycket folk i spåren men också fina förutsättningar och varje gång vi 7 Yuppies möter varandra i spåren så kastas det hejarop och leenden till varandra. Glädjen av att vara på snö för (för de flesta) första gången för året går inte att ta miste på. Det syns också att försäsongträningen givit resultat när samtliga på eftermiddagen ger sig ut med samma frenesi efter den med all rätt beryktade Björnwallenbergaren som serverades på hotellet.

image4

På fredagkvällens trevliga middag och lördagmorgonen får jag som relativt nybliven Yuppie då träffa flera legendarer. Framförallt Wennblom som det ryktas körde 6 mil första dagen och sen 7 mil andra dagen på förra årets läger. Skulle han slå det i år? Också kul att se Karan som jag tidigare endast sett med nyrakade och inoljade ben på en glänsande Bianchi, och han gjorde mig verkligen inte besviken med vare sig leende eller stil i skidspåret. Under lördagen tog sedan många Yuppies lektioner med Julia Limby för att finslipa tekniken i klassisk stil med självklar fokus på stakåkning. Rapporterna säger att det var väl investerade pengar för att direkt kapa sådär 12-13 minuter på Vasan samt att kampen om klubbens bästa dam kommer bli jämnare i år än någonsin.

Lördag lunch och på eftermiddagen är det dags för KM i stafett. Jag överdriver inte när jag säger att det gick att ta på stämningen redan när Bremmer meddelade lagen. Väl på plats nere på stadion börjar hetsen genast och Caroline Salmén gör det solklart redan när vi hoppar ur bilen att hennes lag är oslagbart. Upplägget är 8 lag med 3 personer i varje där vi ska köra en bana på ca 1 kilometer i teknisk terräng med platta stakpartier, skarpa svängar och branta backar. Det surras i lagen om vem som är startsnabbast och vem som är starkast finisher.

image5

Efter en jämn förstasträcka kommer lagen relativt väl samlat in mot första växlingen och vår startlöpare Gustav åker tokbra vilket ger Möller ett mycket bra utgångsläge då han växlar in på 3e plats. Möller gör sedan en ruggigt fin andrasträcka i komplett Yuppie-fartdräkt och tar en placering till. Philip som gått ut i ledning på tredjesträckan är inte långt framför men stark och jag lyckas precis ta mig förbi innan ”branten”. Precis bakom i fältet får Harding materialproblem och vurpan är ett faktum. Han drar med sig Karan i fallet (och hinner också med en gel liggandes i snön) vilket innebär att bakomvarande stakmonster som exempelvis Tobias oturligt hejdas i sin jakt. Jag och Philip lyckas hålla våra positioner in mål där vi möts av hejarop och som sig bör ett visst mått av besvikelse hos övriga lag. Oavsett så var det en stark insats av samtliga och kul att se att den sköna stämningen inte alls oväntat kombineras med sjuk vinnarinstinkt hos alla med ett Y på ryggen.

image2

En värmande badtunna, en inte oansenlig mängd öl, snöbollskrig samt bastu senare var det dags för nästa höjdpunkt, ett klassiskt gästgivarjulbord. Fantastiskt gott och kvällen innehöll både tal, sång och snaps. Kvällen avslutades ryktesvägen sent hos en av de allra tyngsta ryggarna i klubben som i sann Yuppie-anda även jobbade på team-building vilket självklart är av lika stor vikt som själva prestationen.

Söndagen innebar för de flesta ett avslutande långpass med flera inslag av skidåkarbilder med olika läckra poser i den strålande solen innan det blev dags för hemfärd. Där visade styrelsen hur det ska gå till genom Lykke som var tvungen att dras av stadion när det var dags att lämna, så inne var hon i de starka stakintervaller som fick avsluta helgen för ett 8-tal pigga Yuppies.

Söndag

Efter att ha spenderat helgen på mitt första riktiga Yuppieläger så kan jag bara instämma, Sveriges schöönaste klubb utan tvekan. Grymt kul att träffa er alla och jag ser redan fram emot nästa år. Vill också passa på att återigen tacka Bremmer, fantastiskt bra styrt. Slutligen också ett tack till den trevliga och serviceminded personalen på hotellet om de mot förmodan får ta del av detta.

Vi ses i spåren!

/ John, sistasträckan i ”Utvecklingslaget”

Vasaloppet 2014 – Race report från Markus Bäck

17 mars, 2014

Efter många om och men hade jag till slut äntligen lyckats trötta ut Vasaloppets seedningsjury och ta mig in i Led 1 inför årets Vasalopp.  Jag kände mig därför oväntat lugn och avslappnad när vi anlände till Sälen sent på fredag kvällen. Formen kändes bra och uppladdningen hade gått mestadels enligt plan, även om mängden snömil i benen var i minsta laget. Jag hade lyckats hålla mig frisk sedan årsskiftet och uppenbarligen även presterat helt okej även i tävlingsspåren. Men nu var det upp till bevis!

Ytterst stiliga klubbuniformer

Lördagen inleddes med en lång sovmorgon innan det efter lunch var dags att bege sig ner till startområdet för traditionsenlig uthämtning av nummerlapp, panik-shopping av valla, skidtest i startbacken samt inspektion av den nya start-rakan. Tack vare våra nya och ytterst stiliga klubbuniformer är det ju numer inga problem att har urskilja Yuppie-vänner i de stora massorna med skidentusiaster, och inte helt oväntat ramlade jag på ett helt gäng kända ansikten i botten av startbacken. Efter en säsong som denna, där till och med många Yuppies har lärt sig bemästra klistervallningens ädla konst, var taktiken hos de flesta glasklar. Här skulle det minsann klistras, och täckas med burk!

För egen del fanns det egentligen aldrig några alternativ – för klen för blanka skidor och ruggskidor äger jag inga. Alltså klister för hela slanten!

Vis av tidigare erfarenhet från Skinnarloppshelgen, där jag och klubbmästarn tvingats stå och kladda på Rossa på startfältet, efter att ha följt vallachef Öysteins pedagogiska instruktion om lövtunna klisterlager, så hade jag nu bestämt mig. Här skulle det inte snålas med klister, för fäste det ville jag minsann ha!

Mutor, bulvaner och fultrix av klubbar i norra Sverige

03.40 på söndag morgon ringer väckarklockan och en halvtimme senare sitter jag i bilen på väg ner från fjället. Strax efter 04.30 är jag framme vid starten och finner ca 50 pers före mig i kön in till led1. Längst fram i led2 vinkar dock två bekanta och morgonpigga ansikten (Björn/Anders). – Vi ses i Smågan, ropar de.

Väl inne i startfållan siktar jag som de flesta andra på vänsterkanten och får en bra plats, i fjärde spåret från vänster. Tre par skidor längre fram har dock Åre-Peders mutade bulvan föga oväntat intagit pole-position…

Valet av sida visar sig vara helt rätt för när starten går är vi snart mitt uppe i de bakre delarna av elitledet.  Första biten fram till vägövergången och foten av backen går helt utan incidenter. Väl i backen visar sig alla farhågor om dåligt fäste ogrundade. Jag har bergfäste, och trots att klistret är väl täckt med burk hugger det i under var och vartannat diagonalskär. Redan i backens första sväng passerar jag och hälsar glatt på Åre-Peder, varefter jag väljer att ta rygg på Seraina Boner. Tanken slår mig att man kanske skulle göra en ”Tobbe”, och satsa på att maximera TV-tiden genom att hänga ihop med en snabb tjej genom loppet?

Snart öppnar sig dock en lucka och jag väljer att ta eget spår. Resten av backen går fint, jag känner att jag hänger med utan att behöva ligga på eller få någon särskilt hög puls. När vi når toppen på backen uppskattar jag att jag ligger kring plats 200 – en perfekt start!

Svårt att hänga med klungorna utför

Ute på myrarna märker jag dock snabbt att det bra fästet har haft sitt pris. Jag har märkbart sämre glid än alla omkring mig. Att många valt att gå utan fästvalla gör naturligtvis sitt, men det är nog inte hela förklaringen. Jag känner tydligt hur klistret skrapar i vid varje staktag och det är oerhört frustrerande när jag till och med har svårt att hänga med klungorna i de små nedförsbackar som finns. I Smågan har jag sjunkit ned till plats 252 och det känns att det här kommer bli en tung dag. Någon km efter Mångsbodarna blir jag så upphunnen av en stor klunga innehållande både Elis och Åre-Peder. Jag lyckas sladda med i klungans bakre del fram till backarna ner mot Tennäng. I en av de sista backarna gör jag dock ett misstag som försöker byta spår istället för att bromsa / putta på åkaren före mig. Väl ute i lössnön mellan spåren nyper klistret direkt och det tar tvärstopp. Som tur var lyckades jag hålla både skidor och stavar hela i den efterföljande saltomotalen, men klungan med Elis och Peder är tyvärr snart utom synhåll.

Kramp, kramp och åter kramp

En fördel med Vasaloppet är ju dock att när man förlorar en klunga, så kommer det snart en ny. I backarna upp mot Risberg får jag åtminstone användning av mitt väl tilltagna fäste igen. Jag försöker diagonala och använda benen så fort tillfälle ges, men redan när vi passerar Risberg börjar jag få de första tendenserna till krampkänningar i underarmarna. När vi några kilometer senare kommer fram till Evertsbergssjöarna skymtar jag Elis i spåret en bit fram. Jag ligger i täten av en klunga och när vi snart passerar Elis frågar jag hur det går?
– Kramp, blir svaret, och det syns tydligt att Elis är plågad. 200 meter längre fram kommer en springbacke och det första jag gör i backen är att sätta vänster stav innanför skidan. I mina efterföljande struts-skutt för att undvika ytterligare ett fall så krampar hela vänsterbenet, från vaden via baksida lår och upp i rumpmuskeln. Jag kan inte annat än skratta till där jag hoppar runt, medans ännu en klunga passerar mig i spåret.

Yuppie-fighten fortsätter

I utförsbackarna ner från Evertsberg börjar jag dock få upp modet igen och när vi strax efter Vasslan i tät följd passerar först en av Gästrike-service kontroller och därefter en av mina egna gel-stationer, börjar kroppen kännas piggare igen. Snön har här skiftat karaktär tydligt, och den större mängden konstnö gör att mitt glid nu förbättrats avsevärt. När vi så småningom närmar oss starten av Preem Hill Race ser jag Åre-Peder skymta långt framme i spåret igen. Jag gör ingen medveten tempohöjning i backen, men tack vare det fäste som fortfarande finns kvar plockar jag tydligt in meter för meter på Peder. När vi når backens topp där Adam ivrigt hejar på ”Yuppie-fighten”, är jag nästan uppe i rygg. I backen in mot Oxberg glider jag så ikapp och förbi Peder. När jag sen ska resa mig från fartställningen i U-svängen in mot kontrollen smäller det dock till igen. Kramp i framsida lår på bägge benen. Jag kommer knappt upp ur fartställning, och Peder bara stirrar på mig när han stakar förbi mig genom kontrollen. Jag kan inte stå upp riktigt, utan stakar långsamt framåt i en dass-sitsliknande position. Misstänker att det såg aningens lustigt ut, men ett par minuter senare släpper krampen och jag kan börja åka med normal teknik igen.

Markus Bäck

En liten passning till styrelsen i Yuppie Ski Club

De sista 3 milen in mot Mora blir som vanligt en kamp. En kamp delvis mot krampande muskler, men delvis mot mentala hjärnspöken. Priset på begagnad skidutrustning är nog sällan så lågt som mellan Hökberg och Mora under första i veckan i mars. Jag var definitivt inte i något bra förhandlingsläge när jag passerade här detta år heller. Men till skillnad från loppet 2013 bröt jag inte ihop helt. Denna gång lyckades jag hålla uppe energinivån i både kropp och knopp, vilket gjorde att jag inte väggade och tappade farten. En stor anledning till detta var den fantastiska service som Gästrike-service erbjöd utefter spåret. Otroligt proffsig langning, på rätt ställen, mitt emellan de vanliga kontrollerna. Jag kan bara lyfta på hatten, ägna ett stort tack till Fredrik Erixon som ordnat detta, samt skicka en önskan och uppmaning till styrelsen och årsmötet för Yuppie Ski Club. Se för faan till att göra allt för att alla Yuppies ska få möjlighet att få del av denna service till nästa års Vasalopp! Om det krävs, får vi väl samla ihop till och instifta en egen Yuppie-kontroll så det blir sju stationer längs spåret istället för dagens sex. Utrymme finns. Nu saknades det t.ex. langning under sista 9 kilometrarna in mot Eldris där en Yuppie-kontroll hade gjort sig finfint. Nu fick jag ändå langning på denna sträcka av en random skoternisse, som bjöd på någon skum ”Cola-blandning”. Det kan jag säga, att den flaskan innehöll nog allt annat utom just Cola…

Väl i mål visar det sig att jag inte har tappat fullt så många placeringar genom loppet som jag trott. 325:e plats känns efter omständigheterna helt okej, och när jag inser att jag inte varit mycket mer än 30 min efter täten så är jag ganska nöjd även med tiden. Men helt nöjd får man aldrig bli! Det finns ytterligare detaljer att slipa på både träningsmässigt och materialmässigt. Om jag inte minns helt fel, så var det någon Yuppie som utsåg ruggskidor till årets julklapp? Ett par sådana ska jag spana efter i vår!

//Markus Bäck 

Valberedningens förslag inför årsmöte i Yuppie Ski Club lördagen den 8e mars 2014

06 februari, 2014

Till styrelseledamöter föreslås:

  • – Erik Bartholf
  • – Lykke Gregorsson Lundius
  • – Öystein Engebretsen
  • – Christian Hårding
  • – Anders Bremmer (nyval)
  • – Anna Odenbrand Linder (nyval)

Som ordförande föreslås Erik Bartholf. Vidare föreslås att Peder Andréasson fungerar som suppleant till styrelsen.

Ledamöternas ansvarsområden enligt nedan:

Bartholf: Ordförande
Lykke: Löpsektionen
Öystein: Racesektionen
Hårding: Träningar
Anna: Damsektionen
Bremmer: Träningsläger

Till internrevisor föreslås Arvid Claeson.

Valberedningen vill passa på att rikta ett särskilt tack till avgående ledamöterna Oscar Claeson och Patrik Johansson. Båda dessa har sedan klubbens grundande svarat för förtjänstfulla insatser och kommer även fortsättningsvis att fungera som vitala fundament i klubbens verksamhet.