Stjärnspäckat elitläger i Vålådalen

02 februari, 2014

Det var ett hungrigt gäng som såg fram emot årets verkliga höjdpunkt, Yuppie Ski Clubs årliga elitläger. Denna gång gick lägret i Vålådalen som ligger norrut från Stockholm.

Eftersom Mats Larsson valt att gå vidare från att vara head coach för YSC, till att bli landslagstränare på heltid så hade Åre-Peder och Hårding försökt att hitta tränare med liknande kaliber (vi önskar Mats lycka till med sitt nya jobb). Denna gång tränades klubbens stjärnor på både dam och herrsidan av Mathias Fredriksson, Jenny Hansson samt Carl Bergsten.

1549268_10151919823116868_1756083795_n

Det var till en början tämligen mycket fokus på den för YSC helt nya tekniken diagonalning men även stakträning, intervallträning, vallning (!) och tips för att vässa formen. Många jaha-upplevelser och många kloka råd (en egen jaha-upplevelse var att skidåkning trots allt är en konditionssport).

Alewalds i synnerhet uppskattade vallakursen som Swix höll, eftersom de bland annat sålde slut på Marathon White de kommande dagarna… Själv kan jag namnge fyra personer som handlade för cirka 2.000 kronor vardera mån-ons efter helgens läger (det man inte har tränat upp kan man ju alltid köpa sig till, eller?). I övrigt var det riktigt bra skitsnack i vallaboden, i spåret, i badtunnan, i herrarnas bastu samt inne hos Qvibb å Hårding.

Matthias Fredriksson, berättade nöjt, att han aldrig tidigare hade träffat ett så tävlingsinriktat gäng. Under helgen hanns det med både sprint-stafett (mix) samt 15 km klassiskt (h+d). Årets utropstecken Bäck fullkomligt flög fram i spåret i år och drämde till både Åre-Peder och Wennblom med bred marginal. Sandra Norén krossade de flesta när hon tog sig i mål som bästa tjej och topp-tio bland herrarna.

yuppies

Som vanligt när YSC åker på läger så var allt ifrån mat, boende, skitsnack och åkförutsättningar top-notch. Det kändes som att hela klubben andades framgång, i synnerhet eftersom de flesta av oss kittat-upp oss ordentligt utseendemässigt. Utöver de lite äldre tröttare medlemmarna i klubben så noterades en hel del nytillkomna åkare som höll riktigt hög klass. Även riktigt kul att dam-sektionen flyttat fram sina positioner!

 

Vi tackar Åre-Peder, Hårding och Tränare för ett fantastiskt kul och inspirerande läger! Vi välkomnar även Matthias, Jenny och Carl in i Stockholms bästa skidklubb.

/P Johansson

 

Utestående frågor:

1)      Kommer Wennblom köra med fäste i år?

2)      Vem besökte Åre-Peders rum efter läggdags?

3)      Vem springer längst 2014, Salmén eller Lisen?

Marcialonga 2014 – Äntligen bästa Stockholmsklubb!

30 januari, 2014

Efter att under de senaste veckorna ha plågats av barmark och plusgrader är vi ett förhoppningsfullt gäng som vid lunchtid på fredagen sammanstrålar på Münchens flygplats för bilfärd mot italienska Sydtyrolen och Marcialonga. Med hög fart och ett minimum av navigationsutrustning fortsätter sedan resan söderut med att flertalet bilar kör mot alpbyn Moena (där loppet ska starta på söndagen), medan Stylish & Co istället följer de stora motorvägsskyltarna till Modena (beläget drygt 200km längre söderut).

 

Najs utsikt från hotellfönstret

Najs utsikt från hotellfönstret

Vem blir snabbaste yuppie?

Lördagen, den stora uppladdningsdagen, startar vi med en överdådig livsnjutarfrukost inklusive kaffe kärleksfullt bryggt av commodoren, nybakat bröd, lokal ost från målgångsbyn Cavalese, förstklassig salami och översockrade italienska flingor. Utsikten från köksbordet är det inget fel på heller =D. Efter frukost beger vi oss ned till VM-stadion i Val di Fiemme för skidtester och bättring av solbrännan innan dagen fortsätter med minutiösa förberedelser och uppsnack. Vem blir snabbaste yuppie? Funkar pizza och cola som uppladdning? Hur ska skidorna vallas?

 

VM-stadion

VM-stadion

 

Det går undan ordentligt!

Tävlingsmorgonen börjar med att klockan ringer vid 5-tiden. På med nummerlappen och fartdräkten innan vi hoppar på bussen mot starten. Väl framme märks tydligt att Marcialonga inte är som Vasaloppet och istället för att frusna köa till våra startfållor kan tiden fram till start spenderas i uppvärmningstältet. När väl starten går inleds loppet med några krokiga kilometrar genom Moena innan loppet börjar ringla sig upp längs Val di Fassa. Då spåren snöat igen under morgontimmarna bildas omgående ett långt led för de som startat lite längre fram, medan de med högre startnummer får spendera början av loppet i en tjock kö. Själv varvar jag ett lugnt tempo i det enda spåret med några energikrävande omkörningar ute i lössnön. Efter 18 km når vi toppen på dalen, varpå fältet luckras upp en aning. De kommande 50 km går det undan ordentligt då vi i medvind, svagt nedförslut och yuppiemässigt solsken passerar genom ett flertal italienska alpbyar passionerat påhejade av lokalborna.

 

Klassisk banprofil

Klassisk banprofil

 

Marcialonga – en av skidvärldens verkliga klassiker

Marcialonga genomfördes i år för 41:a gången och har under de gångna åren etablerats som en av skidvärldens verkliga klassiker. Huvudanledningen till detta är den 2km långa och branta avslutningsbacken som leder från Fiemme-dalen upp till målet på torget i Cavalese 150 höjdmeter längre upp. Backen inleds med ett snabbt depåstopp på arrangörernas klisterstation där fästvallningen minst sagt bättras på, varefter det bär av uppåt. Med tunnelseende, mjölksyra och skenande puls som största motståndare passerar jag 1km-skylten, samtidigt som backen flackar ut en aning. Hela loppet har gått riktigt bra och ska jag till och med nå min tidsutopi på sub 4h? Klockan visar på 3:54:00, men tickar snabbt. Spåret svänger genom några gränder, fullt med publik som hejar och helt plötsligt kommer jag in på upploppet. Tick, tick, tick, 4:00:23, mål. Nästan där, men ändå sjukt nöjd!

 

Carro spurtar mot mål

Carro spurtar mot mål

 

 YSC är Stockholms största och bästa skidklubb

Totalt hade klubben 25 åkare anmälda till loppet, varav samtliga tog sig i mål med bra resultat. Vi avslutar en fantastisk helg med gemensam middag i norrmännens högborg, La Stua, där vi glatt kan konstatera att YSC äntligen blivit såväl största som bästa Stockholmsklubb. Nu ska succén upprepas på Vasaloppet om en månad!

 

Kungen av Cavalese

Kungen av Cavalese

 

Yuppietoppen:

  1. Arvid – 3:46:20 (nytt klubbrekord!)
  2. Öystein – 3:56:18
  3. Andreas – 3:58:51
  4. Oscar – 4:00:23
  5. Anders – 4:00:55 (grejat efter stavbrott och mååånga mil med en 1dm för lång lånestav)

Snabbaste tjej:

1)      Caroline – 6:49:52 (från sista startled)

 

//OC

Yuppie Ski Club Archipelago Challenge

05 september, 2013

Idén att genomföra tävlingen Ö till Ö (även känd som Ö till Öl…) fanns sedan länge rotad hos Sportdirektören och Hederskommdoren, även kända som Chris och Johan.

2011 anmälde sig laget med en månad kvar till tävlingen. På grund av en axelskada tvingades Chris ställa in sin medverkan. Ett annat lag befann sig i samma situation, varpå de rumphuggna lagen kunde slåss samman till ett. Oriol, en chillad spanjor som är polare med en viss Pep Guardiola, skulle visa sig vara en betydligt snabbare simmare. Johan visade sig dock vara den snabbare på landbacken – åtminstone så länge det handlade om enkilometersintervaller. Det faktum att den totala löpsträckan var 65 kilometer gjorde vi vårt bästa för att förtränga… Deltagandet i tävlingen slutade på Mörtö Bunsö, drygt halvvägs in i loppet med svårt smärtande knän hos laget svenske representant.

Två år senare vara det alltså dags för YSC att göra come back i tävlingen. Antalet gemensamma träningspass uppgick till tre stycken – lite i överkant kan tyckas… Klubben hade även representation i tre andra lag: Fredrik Erixon, Fred Gabrielson och Kalle Thorlén utgjorde en kugge i varsitt team.

Söndagen ägnades åt en tretimmarstur med båt från Stockholms Ström till Sandhamn, där starten går. En klassisk pastalunch följdes av incheckning på Seglar´n, registrering och tävlingsgenomgång. Innan vi gick och la oss tryckte vi på sedvanligt vasaloppsmanér i oss spaghetti och köttfärssås så det bildligt talade sprutade kolhydrater ur öronen. Frukosten klockan 04.45 följande morgon lockade knappast…

En orolig natts sömn avbröts abrupt strax efter fyra på morgonen. Vi fyllde depåerna så gott vi kunde med ägg, youghurt och kaffeköppen. Att dra på sig våtdräkten, simglasögen och löparskorna och ställa sig på startlinjen när solen ännu inte gjort sin entré på himlen är en surrealistisk känsla! Flera gånger har jag befunnit mig utanför Seglar´n vid ungefär samma tid på dygnet, men då efter avslutad efterfest efter målgången i kappseglingen Gotland Runt …

Strax före klockan sex begav sig 230 våtdräktsklädda galningar iväg på den 75 kilometer långa sträckan till Utö Värdshus. 9.4 kilometer simning och 65 kilometer (till största delen i obanad terräng) skulle avverkas! Första simsträckan är även den längsta – 1.65 kilometer. Vi vevade på i vattnet, Chris något snabbare än Johan. När vi kommit halvvägs försökte jag skapa mig en bild av hur vi låg till i fältet. Det var nästan tomt på deltagare runtomkring oss – det måste innebära att vi låg i närheten av täten. När vi till slut nådde den första ön tittade vi oss om över axeln – knappt en badmössa syntes till – vi var nästintill sist! Förhoppningarna om en tätplacering i mål var grusade… Men nu var det dags för åtminstone Chris starka gren: löpningen! Vi gick förbi ett par lag under den närmaste timmen till fram till norra Runmarö. Där väntade den första längre löpningen på elva kilometer.

Totalt finns fem så kallade cut-offs, där en tid finns angiven när du måste ha nått stationen. Vid den första cut-off:en hade vi 25 minuter tillgodo – aningen för lite för att vi skulle känna oss helt trygga. Men vi fann viss tröst i att vi hade börjat få upp farten på de mer lättlöpta partierna. Efter Runmarö väntade några relativt korta simningar innan det var dags för nästa långa löpning: Nämdö. Vi hade vid det här laget varit igång i cirka 4h, ungefär den tid det tar för Elitleds-Tobbe att genomföra vasan… Första känningarna i knäet hos Johan började gör sig påminda – inte ett gott tecken! Den andra cut-offen fanns vid Nämdö värdshus. Vi hade nu drygat ut marginalen till tidsbegränsningen med 42 minuter – det gick åt rätt håll! Ett par mackor, en skvätt kaffe, sportdryck och två bananer inom loppet av knappa tre minuter utgjorde dagens lunch. Vad mer kan man önska sig?

Vi passerade ett par lag på vägen söderut till Mörtkobben, där utmaningen med stort U väntade: simningen till Mörtö Bunsö på 1 400 meter. Som väl var hade vi vågorna med oss snarare än mot oss. Chris simmade i cirklar kring Johan för att inte avståndet mellan oss två skulle bli för stort. Väl framme möttes vi av en fotograf iklädd badbyxor, resultatet ser ni nedan. En svårt nedkyld Chris skakade tänder som aldrig för. Nu gällde det springa fort för att få upp värmen! Samtidigt tittade solen lämpligt nog fram, vilket fick Chris kroppstemparatur att stiga ett par grader.

Vi nådde den tredje cutten med god marginal och vi fick i oss lite kaffe och några godisbitar. De följande öarna och simningarna avverkades i hygglig takt – nu väntade halvmaran på Ornö. Korta men snabba steg var den vägvinnande formeln. Vi avverkade kilometer efter kilometer och passerade lag efter lag. Johans knän blev allt stelare och vi tvingades snart promenera i motluten. Klockan 17.30 nådde vi så den sista cutten och kunde pusta u!. Nu återstod 8 kilometer och 5 relativt korta simningar. Vid det här laget var löpning en omöjlig uppgift, på grund av knän som helt slutat att fungera. Sakta men säkert tog vi oss fram och strax efter klockan 19 nådde vi norra Utö. Ett brittiskt lag gick ikapp och förbi, men nu handlade det inte längre om att tävla – nu skulle vi bara ta oss till målet, bastun och segerölen! Sista backen upp till värdshuset hörde vi Foffarnas glada tillrop som hjälpte oss uppför backen och förbi ett team! 19.42 nådde vi målet på tiden 13h och 48 minuter efter våra livs största sportsliga utmaning.

En fantastiskt välsmakande korv med bröd följt av bastu och middag väntade. När Johan ställde sig i duschen efter avslutat bastubad insåg han att midjeväskan fortfarande hängde på ryggen – ett bevis på att dagens strapatser satt sina spår…

Freds lag svarade för en grymt stabil insats – tiden 11h och 35 minuter säger allt! Kalle Thorlén och hans mate var urstarka och nådde Utö på en totalt 15e plats av de 115 startande lagen. X:et Erixon visade klassen med tiden 12h och 11 minuter.

Stort tack för alla lyckönskningar inför loppet och gratulationer efteråt. Vidare vill vi rikta ett varmt tack till arrangörerna och alla funktionärer – ni svarar för en minst lika stor bragd som tävlingsdeltagarna!

Nästa år hoppas vi att ännu fler Yuppies antar utmaningen i Stockholms Skärgård!
//Chris och Johan

Yuppie Tour de France

19 augusti, 2013

Mitt under pågående Tour de France anländer vi en stekhet måndagsmorgon till Genève för att cykla vårt egna etapplopp, den klassiska cykelturen ”La Route des Grandes Alpes” med start i Genève och mål på Rivieran. Målet är att på sex dagar klara av totalt 550 km landsväg inklusive 13 000 höjdmeter fördelat över totalt 10 höga bergspass. Laget består av fem cykelfrälsta yuppies: bergsgetterna Arvid och Oscar, sportsheriffen Salmén, seglarstjärnan Jesper samt kurvtagningsspecialisten Möller.

Dag 1 – Yuppiemässig prolog

Till tonerna av Peter Gabriels gamla yuppiedänga Sledgehammer skruvar vi ihop våra cyklar efter resan och rullar iväg på den första dagsetappen. Temperaturen har ökat till uppåt 40 grader och i de första backarna ut från Genève har asfalten smält till en kletig gegga. Iklädda våra stilrena teamtröjor håller vi ihop klungan och väl ute på landsvägen får vi en trevlig medvind i ryggen och stora berg framför oss. Resans första stigning bjuder på en svag lutning upp till den charmiga skidorten La Clusaz där Sveriges längdherrar kom 2a i världscupstafetten i vintras. Väl framme avnjuts obligatorisk öl och korvbricka följt av entrecôte och glass.

Dag 2 – Med smak för bergspass

Dag två inleds med att vi trampar över resans första riktiga bergspass där vi på toppen möts av en enastående utsikt över Mont Blanc. Vid lunchtid når vi den berömda ostbyn Beaufort där Niklas aningen otaktiskt sänker en öl och två gigantiska omeletter precis innan vi med varierande tyngd i magsäckarna ger oss på den rejäla stigningen upp till Cormet du Roselend på 1968 meters höjd. Efter obligatorisk fotografering på toppen avslutar vi dagen med en vindlande nedförskörning mot nattens stopp i Bourg St Maurice.

Dag 3 – Pannkakor i Val d’Isère

När vi vaknar nästkommande dag väntar en 50km lång uppförsbacke som ska lyfta oss nästan 2000 höjdmeter. Efter en timme når vi Val d’Isère där vi stannar till för varsin crêpe innan vi klättrar vidare genom liftsystemet upp till den berömda toppen Col de l’Iseran på 2770 meters höjd. Väl uppe möts vi av sommarvärme och enastående vyer kombinerat med höga snödrivor och sommarskidåkare. Resten av dagen spenderas i en lååång solig nedförsbacke med toppfarter uppåt 70km/h.

Dag 4 – Black Thursday

Black Thursday är ett känt begrepp inom finanskretsar efter den stora börskraschen på Wall Street 1929. Inom cykelkretsar kommer begreppet framöver att sammankopplas med dagen då fem yuppies klippte tre av Frankrikes mest mytomspunna stigningar på samma dag. På dagsschemat väntade i tur och ordning Col du Télégraphe, Col du Galibier (legendarisk klättring som varit med i Tour de France inte mindre än 31 gånger!), samt den fruktade stigningen upp till Alpe d’Huez (känd för sina 21 serpentiner och en snittlutning på över 8%).

Våra högt ställda förväntningar motsvaras omedelbart på morgonen när vi kämpar oss uppför Telegrafens serpentiner tillsammans med hundratals cykelentusiaster från hela världen som vallfärdat hit. Uppför Galibier pumpar vi på i vårt bästa tempo och når toppen strax innan ett Pro Tour-stall på träningsrunda passerar. Efter en glassig lunch och ett antal mil nedför når vi ”väggen” upp till Alpe d’Huez som visar sig bli en riktig plåga då den i sig mördande backen denna dag även kombineras med stekande eftermiddagssol och temperaturer på uppåt 35 grader. Vi vinglar fram. Svettas, dricker och fortsätter svettas. Blicken suddig. Benen svaga. Men vägen är fylld av massvis med cyklister som oss och längs kanterna står husbilar med tillresta Tour de France-fans och hejar. Efter en mördande tuff timme rullar vi till sist in längs målrakan där Christophe Riblon en vecka senare kommer att vinna 2013 års hårdaste etapp på Tour de France. Black Thursday, check! Väl nedsjunkna i hotellsoffan firar vi med att äta snask som om kakmonstret släppts lös i Singoallafabriken innan vi kort därefter går lös på en mäktigt kaloririk ostfondue.

Dag 5 – Freaky Friday?

Efter föregående kvälls hetsätning vaknar vi med förvånansvärt fräscha kroppar och sportsheriffen Salmén kan inte låta bli att lägga in ett par attacker längs vägen. Även denna dag möts vi av enastående vyer då vi passerar världsarvsstaden Briançon, följt av den månliknande Col d’Izoard och vindlande dalgångar innan dagsverket avslutas med ytterligare 1000 höjdmeter upp till Col du Vars. Kvällen spenderas i Jausiers, en riktig pärla till by som även visade sig servera Europas sannolikt bästa biff.

Dag 6 – Yuppiemässig avslutning

Morgonen efter känner vi till sist lukten av mållinjen. Kvar att avhandla är ”endast” klättringen upp till Cime de la Bonette, även känd som alpernas högsta asfalterade väg med en topp på strax över 2800 meters höjd. Vi ger oss in i stigningen samtidigt som gigantiska örnar cirkulerar bredvid vägen, vilket adderar en dramatisk touch till stämningen. Ganska snart kämpar var man för sig själv med resans slutliga bergspris i sikte. Efter en sen och hård tempohöjning når och passerar resans blivande bergakung Arvid de sista utbrytarna (samt en lokal rullskidåkare!) några kilometer innan toppen innan han får njuta av såväl 360 graders panoramautsikt som den åtråvärda bergatrofén. Några timmar senare sitter vi nyduschade vid stranden i Cannes och njuter av en yuppiemässig avslutningsmiddag där vi på något sätt även blir huvudattraktionen i en italiensk möhippa.

Yuppievättern 2014

Till nästa år planerar Yuppie Cycling Club att återuppstå än större och vackrare. 40 st startplatser är bokade till Vätternrundan och alla ska fyllas! Vår målsättning är att cykla på 9h. Hör av er om det låter intressant!

//Cyklingsutskottet

Birkebeinerrennet – Norrbaggarna ägde oss för en dag

18 mars, 2013

Sagan om Yuppie Ski Club är en saga som nästan är för bra för att vara sann. Framgångarna har avlöst varandra både på och vid sidan av spåret. I helgen var dock sagan nära att få ett abrupt slut när fyra tappert kämpande Yuppies var när att bli kvar på ett norskt fjäll ett par mil från Lillehammer…

Fredag morgon (eller snarare natt) möttes två yrvakna yuppies upp i Stockholm för att påbörja resan till vårt västra grannland. Vi var fast beslutna om att sätta stopp för de norska framgångarna i skidspåren. Efter 17 – 0 i Norges favör i de tre mästerskapen på skidor var Moder Svea och dess invånare i brygga. Inte nog med detta – yngre brodern Aukland (som i och för sig är försvinnande lik Hederscommodoren) hade dessutom sopat hem Sveriges stolthet Vasaloppet (kanske skall tilläggas att han gjorde det helt utan fästvalla). I denna stund klev en viss Johan Olsson in och ägde skidåkningens blå band – VM-femmilen. Och på vilket sätt han gjorde det! Inspirerade av Olsson, och taggade till tänderna att upprepa bedriften, satte vi våra fötter på norsk mark.

Fredagen ägnades åt att acklimatisera oss till den norska fjälluften och den påklistrade vänligheten hos norrmännnen (som senare skulle visa sig vara äkta). Senare på kvällen anlände doktor WeissMüller och 91:an Larsson. Vi hade fått låna en lägenhet av Öysteins (Sveriges bäste norrman) kusin. Klockan 04.00 påföljande dag var det revelj.

Klassisk yuppie-planering

Lördag morgon (eller snarare natt) drog vi på oss skidkläderna, strök ett par lager basewax på fästzonen och tryckte i oss var sin yoghurt. Inte helt otippat var vi fem minuter sena till bussen. Morgonhumöret blev inte bättre när vi insåg att bussen skulle avgå från en helt annan plats än där vi befann oss. Trekvart senare befann vi oss till slut på en buss som skulle ta oss den två timmar långa färden från Lillehammer till Rena, där starten gick. Väl framme hängde vi på oss de obligatoriska 4kg tunga ryggsäckarna (nyttan av den extra bördan fick vi till slut svar på – ett gäng danskar upplyste Hårding om att det var perfekt att förvara målgångsölen i ryggsäcken).

18 kilometer stigning, över 600 höjdmeter, knappast en yuppiemässig inledning på ett lopp! Väl på toppen var det äntligen yuppieförhållanden – trodde vi. Snöfall, kombinerat med 8 sekundmeter rakt i näbben. Vi kom knappt framåt! Som lök på laxen passerades vi av cirka 5 000 vackert och vägvinnande diagonalande norrmän. Som vi längtade efter Ågestas golfbana eller isföret på Jarla Banke! Efter 54 kilometer, en nödvändig kaffepaus i Sjusjöen och glada tillrop från supportrar utklädda till gorillor nådde vi målportalen på Birkebeiner Skidstadion ovanför Lillehammer. Nu återstod bara att hinna med tåget från Lillehammer till Oslo Sentralstasjon.

Promenaden från Hakon Halle (där vi osökt kom att tänka på Foppas straffmål mot Corey Hirsch 94) till lägenheten på stumma ben med tillhörande krampande ljumskar kändes evighetslång. Lyckan när en norska erbjuder skjuts till lägenheten var stor. Den blev inte mindre av att den andre liftaren bjuder in mig på kvikklunsj i hans hem!

Nyduschad, och med något mindre ömmande muskler, avnjuter vi lunchen. Vad ser jag då om inte en vilt spurtande Hårding utanför fönstret i den gästvänliga norska familjens hus! Hårding har inte fått meddelandet om att vi skall ses utanför tågstationen och är därför på väg till lägenheten för att hinna hämta upp sina tillhörigheter innan tåget avgår. Andfådd hinner han få i sig i smörgås och vi fördjupar oss ytterligare i diskussionen kring Uppdrag Gransknings hitte på-reportage om de norska skidhjältarnas blodvärden.

Vi hann med tåget. Och väl i Oslo fortsatte Yuppie Ski Clubs framgångssaga! Men det är en helt annan historia.
Snipp, snapp, snut…

//Hederscommodoren, assisterad av Hårding, WeissMüller och 91:an Larsson

Resultat KM längd 2013

09 mars, 2013

Resultat för KM i längdskidor 2013, se följande länk: resultatlista.pdf.

 

 

Vasaloppresan 2013 – Race report från Erik Geijer

08 mars, 2013

Efter påtryckningar från klubbens ordförande kommer här en racerapport från mig (Erik Geijer) och mitt Vasalopp 2013.

Efter en bra säsong där jag lyckats hålla mig frisk, tränat hårt och hunnit åka ett gäng seedningslopp hade jag höga förhoppningar på mig själv inför årets Vasa.

Då jag läst diverse internetforum och rådfrågat klubbens alla tränings-gurus om hur en formtoppning går till, bestämde jag mig för att köra hårda intervaller två veckor innan Vasaloppet. Med hård sparring från klubbens två nya stjärnskott, David Jonsson och Christian Harding genomfördes stak- och diagonal intervaller på Stadion och ute i Ågesta. För stjärnskotten visade det sig att detta var ett perfekt recept, då särskilt David levererade under Halvvasan och lyckades seeda upp sig i första startled.

För egen del visade det sig att strecket mellan att vara formtoppad och att bli sjuk låg extremt nära varandra och hamnade dessvärre på fel sida av strecket. Med obefintlig röst, hosta och en tung kropp hela veckan innan, förbannade jag min hårda träningsvecka och var högst osäker på om jag skulle komma till start.

I bilen på väg upp till Sälen var jag fortfarande oviss om en start ens var möjlig, men stod ändå på skidorna för första gången på en vecka morgonen efteråt.

Nysnö och +3 grader, kanske inte de bästa förutsättningarna för att känna på hur kroppen fungerar när ens vallalåda innehåller två burkvallor, lämpade för minusgrader. Det var tungt, mjölksyran kom långt innan lungorna kände av att jag var ute och åkte skidor. Aj, aj, aj, detta känns inte bra.

Efter diskussion med flickvännen som också är läkare, kom vi fram till att jag trots känslan i kroppen inte var sjuk och det skulle inte vara farligt för hälsan att starta.

Tävlingsskidorna lämnades in för vallning, 100-lappar flög iväg på energiprodukter och vasaloppsladdningen satte igång på riktigt.

Berga by, klockan 08.00: -Starten går och vi är iväg. Yes, jag orkar hänga med och jag har fäste! Första backen går i ett något långsammare tempo än förväntat och tur är väl det då jag precis på toppen balanserar på rätt sida av mjölksyratröskeln. De första två milen kämpar jag med att hålla de ryggar som passerar och jag konstaterar att jag har något sämre glid än de flesta konkurrenterna.

Jag har ingen känsla av vilken placering jag låg på och vid Risberg får jag första drickan av supporterteamet och första statusrapporten. Jag ligger på plats 380, Yes!

Loppet fortsätter och stor del av stakningstiden sker mellan spåren där glidet visar sig vara bättre, nu orkar jag ligga kvar i ryggen på de som kommer och kör om. Förmodligen har vallaservicen lagt något lager för mycket fästvalla, vilket nu har slitits bort till förmån för glidet.

Jämfört med tidigare års vasalopp känner jag mig betydligt tröttare i musklerna, dock utan att bli trött i huvudet och lungorna, vilket tyder på att jag är i god form då jag nu orkar ta ut mig mer än vanligt.

Under loppet lyckas jag trycka i mig minst 7 liquid-gels, två koppar sportdryck per station och den langning som jag får från service-teamet.

Trenden under loppet är att jag i princip tar placeringar hela tiden, jag vet att jag ligger någonstans runt plats 317 innan Eldris. In mot vätskelangningen kämpar jag mot kramp i ljumsken och ligger sist i ett tåg med bra fart, där jag stretar mig med att hänga med. För att orka de sista nio kilometrarna trycker jag i mig en mugg dricka mer än vad de andra i klungan gör, vilket leder till att jag tappar fem meter på deras ryggar. Ett avstånd som visar sig vara för långt för att orka hämtas in. Jag kämpar mig genom de första kilometrarna solo, kastar en blick bakåt och ser en klunga som håller på att komma ikapp. Jag längtar tills att de är jämsides för att kunna lägga mig längst bak på rulle. De kommer ikapp, jag orkar inte. Shit, det kört, tänker jag. Tankarna rullar och jag börjar bli lite smått paranoid att 150 åkare helt plötsligt skall passera. Det känns som om alla kör om mig och att jag nu riskerar att inte seeda mig till startled 1 inför nästa års Vasalopp. Jag biter mig läppen och kör på. Det känns som att funktionärerna flyttat kilometerskyltarna med milsavstånd mellan och dragit om åkstreckningen till de allra backigaste partierna som går att finna i Mora. Till slut börjar jag se klocktornet och höra speakern från målområdet och jag biter mig fast. Kommer in på målrakan och låter all energi som finns kvar i min kropp ledas ut i stavarna och ner i snön. Till slut går jag i mål, jag vänder mig om och tittar bakåt där det är helt tomt bakom mig. Puuh, jag borde inte blivit omåkt av 150 åkare, eller? Kroppen värker, jag kan knappt stå på benen och ljumsken vibrerar av kramp, jag får snart reda på att jag kommit in på plats 320, oj vilken lycka då min målsättning var top-500!

Så här några dagar efteråt har blåsorna på händerna börjat lägga sig och lyckan efter årets vasaloppsplacering bytts mot hunger efter nästa års säsong där målsättningarna nu kommer vara ännu högre.

Under våren ser jag fram emot Yuppie-mässiga träningspass, läger och sedvanlig hets med inslag av schöna sociala aktiviteter!

//Erik Geijer

Erik Geijer

Vasaloppet 2013 – En högst personlig sammanfattning

04 mars, 2013

Låt oss ta allt från början (om det är någon som alls bryr sig).

Sedan mitten av december 2012 har årets vasaloppssatsning pågått i full fart. Förutom träning så har allt fokus gått ut på att hålla sig frisk (vis av erfarenhet från tidigare missar). Efter konsulterande av diverse läkarexpertis och annat löst folk så har årets satsning haft följande riktlinjer beträffande hälsan:

”Dagligt intag av D-vitamin, Zink samt Omega3- tabletter, Echinagard, Kan Jang, Strepsil, handsprit (!) samt Berocca. Därutöver undvika folksamlingar (om det krävs närvarande – andas genom näsan), avstå kollektivtrafik – framförallt t-bana. Ta inte i hand, ingen alkohol, ingen utomhus-jacuzzi och allmänt sunt leverne.”

Fungerade kuren? Nej. Årets influensa resulterade i ett träningsbortfall om cirka 20 dagar i början av februari vilket även resulterade i att de så viktiga seedningsloppen ej kunde köras. Se träningsgraf nedan. Nog om hypokondri.

Antal åkta km 2012/2013

Träningsmängd

Inför vasaloppet 2013 hade jag betat av cirka 55 mil. Nedlagd tid i spåret nästan 30 timmar. Det är inte jättemycket nedlagd tid om man jämför mot många andra – kanske sjukdomsbortfallet förklarar att det inte blev så många fler mil (pga missade seedningslopp osv.). Men å andra sidan sliter man lite hårdare när man har begränsat med tid (stundtals extremt tidskrävande jobb samt familj att ta hand om).

Själva Vasaloppet

Vasaloppet är egentligen inte någon direkt njutning. Det var dock fint väder… men man upplever inte speciellt mycket förutom framförvarande persons skidor/pjäxor å diverse dofter. Man pratar i princip ingenting under loppet (i vart fall inte jag). Utan man ser till att plåga sig så mycket det bara går. Att man dessutom tvingas gå upp klockan 03:55 för att få stå långt fram i sitt startled… sann njutning!

Nytt för i år för min del var att jag tack vare Mats Larsson-lägret och monsterfäste hade lärt mig att diagonala i uppförsbackarna vilket gjorde att jag bland annat sparade på triceps.

Gled i mål strax under 5 timmar (04:57:39) vilket var mycket snabbare än jag själv hade räknat med, i det föret som gällde för dagen (moddigt och trögt). Det som förvånade mest var slutplaceringen 625… Det kanske inte låter så anmärkningsvärt för de flesta personer norr om Nyköping. Men i beaktande av att jag var 26 år första gången jag såg snö, 27 år första gången jag stod på skidor samt/och kommer från Sveriges näst regnigaste stad (efter Borås) – så är jag själv rätt nöjd.

Efter loppet

Det skönaste med Vasaloppet är nog trots allt att ta sig i mål, eller nedräkningen från 7 km och nedåt, då man vet att man faktiskt kommer att ta sig i mål. Därefter är det några timmar i koma. En del eftersnack och sedermera mat (bland annat: 1 st 50 cl Norrlands guld, 1 fruktsoda, 1 portion Pyttipanna(?), 1 Big Mac plusmeny inklusive Mcflurry, 3 chokladbollar, 1 Redbull, 1 wienerbröd, en 88:a GB glass och 50 cl Coca Cola med mera).

Vad kostar en Vasaloppsatsning?

En satsning exklusive utlandsturer såsom t.ex. Marcialonga och Ludwig König etc. kostar lite drygt 20 kakor – men det är värt varenda krona. Det är ju både kul och bra för kroppen!

kostnadskalkyl

Åter i vardagen

Väl till jobbet på måndagen efter Vasaloppet testade jag efter ett 3 månaders uppehåll att återigen åka tunnelbana (!). Jag blev inte ens stressad av att personen i sätet bakom mig troligen hade både halsfluss å influensa. Alltså inget sätbyte, eller avstigning, jag bara njöt!

//En bland många som redan längtar till nästa år