Race Report från Marcialonga 2015

06 februari, 2015

Som sista yuppie i Marcialonga, men vinnare i klassen ”yuppietjejer” av 1 startande, har jag blivit ombedd att skriva årets race-report för Marcia-helgen 2015.

Efter en lång väntan var det i slutet av januari äntligen dags att återvända till Italien och få njuta av årets finaste, stak-hetsigaste, snabbaste och roligaste lopp. Allt under en helg som bjöd på magiska alptoppar, strålande sol, fantastisk mat och tider som kommer vara svårslagna en lång tid framöver.

Samtidigt som snö lyste med sin frånvaro diskuterade arrangörerna i Italien om det 42’a Marcialonga di Fiemme e Fassa ens skulle starta år 2015. Med en veckas framförhållning kom beskedet. Loppet blir av men förkortas till 57km.

Trots sjukdom, skador och, för vissa, få skidmil i kroppen begav sig en glad skara yuppiesar ner till Dolomiterna. Redan i München började minnen komma tillbaka från föregående år. Stau. Som startande i sista startled består första delen av loppet av en lång kö, inte olikt Vasaloppets första brant.. bara lite längre… Likt loppet började vi kryssa med gott humör och med gulaschsoppa i magen fram för att landa i Moena sent på natten.

Laddade till tårna samlades alla upp vid frukostbordet på hotel ”the Garden”. Viktor hade tagit på sig att styra och ställa samt hålla kontakt med resebyrån under året. Valet av hotell var högst yuppiemässigt, bästa läge i Moena och fri tillgång till SPA.

Uppladdningen började tidigt där valla-diskussionen va het- Fäste eller bara glid? Högflour? Vad tror alla? Gurun Harding va snabb med konsultationen från Stockholm. Därefter var man redo att möta spåren bara 1,3 mil från Moena, i Mazzin dit den nya starten var flyttad. Åter slogs man av vilken njutning det är att få tävla i denna miljö. Underbar spår och strålande sol följt av vila och skidshopping.

Marcialonga15-1

 

Middag på hotellet med 4 rätter och ”Emanuel” från Pang i bygget som kypare kunde inte bli bättre. Till starten gick bussar men ingen visste hurlång tid man skulle behöva eller hur många bussar som fanns. Italiensk information i sitt rätta element. Skidorna var i alla fall färdiga. Vissa hade lämnat in sina för vallning, andra hade vallat själva, en tredje hade med största förtroende låtit en annan yuppie ansvara för vallningen. Gott kunde man somna.

Race-day. 06.00. Väl nere till frukost noterar jag att dom rutinerade bröderna Claeson redan gett sig av för att säkra starten. Smart. Här missas inga tider. Bartholf och Viktor som startar 15 min senare bestämmer sig för att ta bussen och lämnar hotellet 7.30. Emma och jag som är i startgrupp 7 sitter kvar vid frukostbordet och sneglar på bror Salmén och Qviberg. Dom verkar löjligt avslappnade trots att de startar 09.05, nästan först. Jaha, de ska ta bilen. Snabbt bestämmer vi oss på att haka på.

Med lugn lämnar vi Moena med 1 timme till godo. Här möts vi av det igen. Stau eller congestione. Ingen stress i bilen. Christofer och Johan pratar på och skrattar trots att vi knappt rör oss framåt och tiden går snabbare än vanligt. Deras puls verkar vara under 30s/min. ”Avslappning är den bästa uppladdningen”, tydligen. Jag börjar fundera på om dom tagit valium innan loppet, vilket vore ytterst otaktiskt. När andra åkare börjar hoppa ur deras bilar och byta om vaknar de till dock. Nu är det ju bråttom. En diskussion uppstår om man kan åka skidor sista biten upp. Vi fortsätter i kön. Långsamt. 5min innan start når vi startområdet och killarna kastar sig ut ur bilen för att springa till starten. Då händer det. En tystnad lägger sig när alla samtidigt inser förödelsen. Johans skidor saknas. I bilen ligger hans träningsskidor, ovallade. Några rundgångar snurrar i huvudet på Johan, man kan riktigt se kugghjulen arbeta. Var är skidorna? Sen bestämmer han sig för att gå ner mot starten iaf. Om han kommer åka eller ej vet ingen.

Efter att Emma och jag parkerat bilen laddar vi om. Tiden, som bara rinner iväg, är knappt så att jag själv hinner till men egen starttid. Snabbt slänger jag av mig mina överdragskläder och springer in i min startfålla m skidor och stavar i handen. När den öppnas, är det bara att springa fram till spåret och sätta på sig skidorna, enligt den typiska Italienska start-traditionen.

Marcialonga15-12jpg

En fördel med den tunna tunna YSC-dräkten, förutom att man blir ”snabb”, är att man kan se rakt igenom exakt hur många gel man tejpat fast under. Nu ser jag, mina är borta. De ligger kvar m överdragskläderna som jag slängt av mig. Starten går och där är vi alla iväg. Spåren är underbara. Efter 7km stakning uppåt till Canazei vänder spåret och börjar slutta ner. Bortsett från ett par brantare backar att klättra upp för fortsätter loppet i en hastig fart. Nedför går det undan. För vissa mer än andra. Mellan alla plogandes och gåendes kommer ”Super-G åkarna”. Stora snabba killar som swishar förbi person-käglorna som om det vore portar och vallar husväggar för att flippermässigt ta sig fram. Inga namn nämnda. Men det har pratats om en Björn och en Anders.

Ryggen och armarna får kämpa mer än vanligt och jag börjar fundera på om jag och stakmaskinen ska bli bästa vänner till nästa år. 5mil följer m russin, choklad och glada leddenden från alla bybor. Man njuter men blir väldigt trött. Med 2mil kvar börjar jag fundera på om jag kommer nå mål i år. Ljudet försvinner och tunnelseendet börjar. Gel. Var är min gel? Längst ner i dalen vänder spåret upp igen. Slänger av mig skidorna till TOKO-killarna som drar på lite fäste. En Super-mario lik man med ett kors på magen kommer fram och trycker i mig en Enervite-gel. Sockret når blodet och jag lever igen. Med sol i ansiktet ger jag mig på den sista etappen. Den branta 2km backen (Cascata) med stigning på 150 m upp innan målgången i Cavalese. Nästan framme möts man av snabba yuppisar som hejar på och sen landar man rakt i mål.

Marcialonga15-3

Samtliga startade tog sig i mål på rekordtider i Marcialonga, må var onämnt banans längd i år. Arvid Claeson stod på topp igen m en oslagbar tid på 2.29.31. Emma rusade fram på en otrolig tjejtid. Synd att hon inte betalat medlemsavgiften då skulle hon vara snabbaste yuppietjej.

Men vad hände med Johan? Kom han i mål? Absolut! Helt i klubbens anda startade han och stakade sig fram till Moena. Gick in på hotellet. Tog en espresso i baren. Hämtade sina kvarglömda skidor och fullföljde loppet med ytterligare ett stopp för ett YSC-foto på stadion i Val di Fiemme tillsammans med Bartholf.

Åter samlade på hotellet var vi alla var eniga om att vi måste spendera mer tid här nästa år!

Soliga skidhälsningar från Italia,
Caroline ”Klubbdoktorn” Salmén