Racerapport Vasaloppet 2015

18 mars, 2015

”Hur sjutton ska det här gå? Att åka Vasaloppet är ju en rimlig utmaning, men i 7-nånting plusgrader?”

Som inbiten utförsåkare har jag med glädje njutit av diverse tveksamma snöförhållanden, men då oftast med fallhöjden som hjälp i ryggen. Och lite bredare lagg. Men där, mellan två tilltagande vattenpölar i startled 7 var nog inte den mentala peppen 100% i topp. Å andra sidan: Jag hade ju lärt mig åka skidor (hjälpligt iaf). Hade ett vinnande klubb-medlemskap i ryggen (förvisso på någon annan slags merit än just åkarmeriter, men löftet ”ett medlemskap i Yuppie Ski Club garanterar uppskattningsvis ca 30 minuter snabbare tid på Vasan!” bådade ju gott). Inhandlat yuppiemässig skidutrustning. Fått till 40+ mil på skidor, vintern till trots. Höga doser fluor under fötterna. Samtliga punkter ungefär 100% förbättring sedan jag lånade ett par skidor och hakade på Qvibb upp till vasan 2003 med inställning att ”åka skidor kan man väl lära sig längs vägen”. Dessutom hade jag hållit mig frisk hela vägen till start. Och jag var på plats. Bara att tuta och köra.

Här följer således några reflektioner med utgångspunkt från lite längre bak i fältet.

Valla.

Istället för att på klubb-maner ragga upp första bästa landslags-vallare hade jag noga utvalt en flickvän som kunde sourca kontakter, kompetens och vallningslokal i Mora. I kontrast till min generella inställning att klisterföre = kladdigt = vallafritt och stakträning var det nu tydligen dags att prova klister. Swix & Skigo’s glid/fäste-rekommendationer våldfördes och korsbefruktades, och slöjd-/hemkunskapslärarna hade varit stolta när vi höga på pulverångor stegade ut ur ett Mora-garage med bred-rillat fluor kombinerat med en rediga lövtunna klister-tårtor. Game on!

VL0

 <fotocred: ”Rolk”>

Starten.

Som sällanåkare hade jag en del funderingar på den ritual som som vasa-starten innebär. Kan man göra en vinnande start? Vilken strategi gäller? Och med den ändrade starten, vad gällde nu? ”Håll blicken långt fram och undvik stavbrott” var de bästa tipsen jag snappat upp. Missade först lite att starten gått, men plötsligt var vi på väg iallafall. Jag och min nya kompis klistret hade lite respekt för vattnet och höll oss borta från sidorna, men de som inte var badkrukor kapade säkert 1-2 startled i slasket på högersidan. Med lite artiga armbågar gled det rätt fint i mitten också och jag upplevde inget extremare tvärstopp vid backen heller, även om man hade gott om tid att bekanta sig med dem brevid. Fick fler stavhugg än när man tränger sig i liftkön en puderdag. Hängde lite med ngn tv-snubbe en bit i uppförsbacken och fick respekt för längdskidåkande kameramän. Tv-snubben körde ”kliv, kliv, överlev”. Jag höll in mina stavar. En veteran hade tejpat liggunderlag runt sina. Och så plötsligt var man i Smågan, en halvtimme snabbare än sist. Godkänd start på dagen.

VL1

<fotocred: ”Haas”>

VL2

 <fotocred: ”Harding”>

Vårvärme.

Pjäxorn höll sig torra i starten, men ovanför startbacken var de likförbaskat genomblöta, inifrån. Hela jag, för den delen. Således upplevdes det inte odelat negativt när skidor, pjäxor och några centimeter ben försvann ner i den första vattenpölen för avkylning. Men efter motlutet upp till Risberg krävdes ändå revidering av klädval och vätskeupplägg. Underställströjan skänktes till en bättre behövande buske, dagen till ära med spirande knoppar. Det var nära att det blev Harding-style, men vindjackan fick åka med vidare efter noga övervägande. Uppknäppt till naveln och med upprullade ärmar. Kanske man skulle nappat på lite snabba Yuppie-tajts ändå? En sportdryck + en vatten byttes till en halvliter per kontroll. Och jag började snegla alltmer avundsjukt på Gästerike-Service-stationerna som klubben så föredömligt styrt upp uppskattat samarbete med. Nästa gång är jag med på den dealen!

VL3

 <fotocred: ”Eriksson”>

Loppet.

Efter 35 km lämnade jag Risberg, med bättre temperatur och vätskebalans, och egentligen oförskämt pigg. Snön höll sig någorlunda, ofta fanns det spår, ibland även med spårkanter, och vädret kalas för ett flertal tänkbara syften. Om det bara fått frysa över natten, vilka räls det hade kunna varit. Att det kändes motigt efter 4 mil och desto bättre efter 5 mil kändes igen från förra gången, men strategin ”häng bara på en snabb rygg till Mångsbodarna” och ”håll pulsen nere i Risberg + Evertsbergsbackarna” höll mig fortfarande med i matchen någorlunda. Ännu hade jag inte sett någon annan Yuppie, men stakdikena blev djupare och djupare så jag visste att någonstans där framför mig måste stak-kanonerna finnas. Hängde på så snabba ryggar jag orkade, fick släppa några men hade en positiv känsla av att jag hela tiden passerade långsammare klungor. Speciellt i uppförsbackarna. Klistret levererade verkligen, även om jag nog lagt på lite för långt i spannet. Någon gång när pjäxorna var under vatten tänkte jag på Aron som måste haft midjedjupt vatten på sina ställen. Passerade något tunt parti som precis höll för mig, och konstaterade att flickvännen som låg ett startled bakom nog skulle få barmark när hon kom dit. Vårblommorna började slå ut. Och solen tittade fram då och då. Magiskt.

3 mil kvar. Bristen på styrande spår, och möjligen den ackumulerade ansträngningen, börjar ge sig tillkänna genom tydliga krampkänningar i både fram- och baksida lår. Såg fram emot varje antydan till motlut så att jag fick sprattla lite med benen. Nu gällde det att överleva stakpartierna och ta igen sig i uppförsbackarna. Puls fanns det mycket kvar av iallafall.

2 mil kvar. Fasen vad långt kvar till Eldris. Grusvägarna börjar på allvar utmana sin vinterskrud. Är det mullvadar som börjar titta fram i spåren? Känns som att jag har klister i hela glidzonerna. Klockan tickar. Men fortfarande på rätt sida. 

Eldris. Boom. Vad sjutton hände där?! Plötsligt kalla, frusna & snabba spårprofiler. Och lite svagt utför. Detta ska nog gå. Ända in i kaklet.

Mål.

Äntligen. För egen del på en ödmjuk sub-8-tid, vilket var ambitionen vid normala förhållanden. 18% förbättrad tid och 54% förbättrad placering (vs 2003). Känslan under loppet hade också stämt – körde upp mig 1100 placeringar från Smågan. Klart godkänt.

VL4

 <fotocred: ”Rolk”>

Helheten.

En synnerligen intressant dag och upplevelse. Mycket imponerad av er som pangade på några timmar snabbare, och ännu mer av er som var ute längre och krigade. Mycket imponerad även av Vasaloppet och organisationen runt allt, dels att få allt att funka så bra som det gjorde, dels att överhuvudtaget kunna få till det så att loppet kunde köras trots värmen. Även om det var mycket ”en-dag-senare-hade-det-inte-kunnat-genomföras”-känsla i spåret hade de säkert löst det ändå på något sätt. Hatten av!

/Mikael Rolker