Racerapport Vasaloppet 2016

04 april, 2016

Vasaloppet är för mig en blandning av minnen, både trevliga såsom uppladdning med Yuppieläger, torsdagsträningar och seedningslopp, spännande start-nära boenden mm. Men även mer traumatiska såsom stukad handled, tappade trugor, dåligt glid, näsblod, stavbrott, jaga jaga jaga och väggen… Mina egna förväntningar på årets Vasalopp var därför både höga och låga. Låga om jag lyssnade på mina logiska sida som drog slutsatser från tidigare lopp. Höga om jag lyssnade på min tävlingsdjävul som hade fått nog och ville se lite resultat någon gång!

Tyvärr började min uppladdning i uppförsbacke då jag drog på mig stressrelaterade problem under våren 2015 och inte kunde träna alls under några månader för att sedan börja om i lugnt tempo. Under hösten började känslan i träningen dock gå åt rätt håll igen, så hoppet levde inför skidsäsongen! Jag gjorde pliktskyldigast några rullskidpass i nov/dec och premiäråkte sedan på snö i Bruksvallarna vid jul. Totalt skrapade jag ihop ca 60 mil skidor inför Vasaloppet varav en stor del på seedningslopp. Jag körde Harsa-, Orsa-, Stockholm Skimaraton, Roslagsloppet och Tjejvasan.

Untitled

Strålande dag och strålande Yuppies inför Roslagsloppet. Christoffer Haas, jag och John Kärrbrink.

Det är mycket som ska stämma, och många stjärnor som ska stå i linje, för att man ska få till det och lyckas prestera när det verkligen gäller. Det var därför skönt att Tjejvasan gick så bra i år, så när det var dags för Vasaloppet så hade pressen släppt lite, jag var på gott humör och kunde njuta av loppet också. En av mina målsättningar var att inte vägga och att ha krafter kvar att gå i mål med ett leende.

Trots min Yuppiemässiga inställning så smög sig nervositeten på när loppet närmade sig. Hur många gånger bestämde jag mig för att köra ovallat för att sedan ändra mig till att köra fäste ändå bara för att ångra mig igen 5 minuter senare???

Untitled1
Morgonen före loppet så funderade jag i vanlig ordning över vad det var för fel på mig eftersom jag ställt mig på startlinjen i år igen och letade febrilt efter flyktvägar … Men innan jag hann komma på något så, PANG, gick starten och ångesten byttes mot tävlingsinstinkt! Eller PANG kanske var att ta i, det lät snarare poff, sen började alla röra sig och då fattade jag att starten gått. Varför gör de inte en mäktigare grej av starten? Vasaloppslåten följt av ett kanonskott vore väl mer passande? 😉

Tyvärr fick jag ingen ”kanonstart” trots Yuppiemässig seedning (som jag får tacka min lyckliga stjärna för, alternativt någon stjärna i Vasaloppets seedningsgrupp). Jag fastnade länge och väl i första backen men stavarna höll och trugorna satt på, så jag deppade inte för det! Skidorna gick bra uppe på myrarna och jag var glad att jag hade stått på mig (mot mina egna hjärnspöken) och valt att köra utan fäste.

Strax efter Risberg var jag med om en krasch i en nedförsbacke och landade som ett plockepinn med min ena skida innanför min egen nummerlapp… Stavarna höll även denna gång (skräll!) men tyvärr tappade jag luften, några placeringar (under tiden det tog att trassla ut mig) och mina gels. Skönt att ha Gästrike Service på vägen som täckte upp, tack!

För övrigt så var det ett taktiskt lopp på grund av snöfallet, med bara 1-2 åkbara spår på sina ställen. Det gällde att ta rygg när någon gjorde ett ryck och sedan vila upp sig igen när man kommit ikapp nästa klunga. Det passade mig ganska bra eftersom jag inte hade möjlighet att stressa om och köra slut på mig för tidigt.

När jag började bli trött så kom två välbekanta tankar på frekvent besök ”Jag orkar inte mer, jag bryter” och ” jag klarar inte att staka hela vägen, jag kommer vägga”. För att tackla svackorna hade jag tre personer till min hjälp, Aron Andersson, Justyna Kowalczyk och Rikard Tynell. De sopade effektivt undan mina tvivel på min egen förmåga. Aron med sin kämpaglöd, Justyna med sin rekord-stakning VL2015 och Rikard Tynell med känsla och teknik (av någon anledning har upplösningen av La Diagonela 2014 fastnat på min näthinna). Tanken på dem peppade mig och fick mig att skärpa till tekniken! Intressant vad mentala förebilder kan göra för energinivån, tack för inspirationen 🙂

Jag väntade och väntade och kände efter noga om den var på gång, men i år kom aldrig väggen. Istället hade jag krafter att spurta om två damer på upploppet, le och sträcka armarna i luften vid mållinjen! När jag sen tittade på klockan och inser att jag åkt på 5.32, personligt rekord med en timme… Det var enormt skönt att få det kvittot och känna att jag var tillbaka på banan igen, inte ett öga torrt 🙂 Tiden och en 54e plats innebar att jag uppnått mina mål för säsongen med råge, förutom att jag tyvärr missade Yuppie Ski Tour, men det planerar jag att ta igen nästa år 😉

Ser fram emot nästa säsong!

//Sandra Norén

Untitled2