Racerapport Vasaloppet ÖS 2016

30 mars, 2016

Nu var det dags. Den 21 november bestämde jag mig för att köra i år igen. Denna gång efter en dryg kommentar från en kompis efter att jag frågat på hans funderingar kring Vasan. ”Jag ligger på snooze tills någon slagit min tid på 6:23”. Det räckte för att trigga igång mig. Min bästa tid var 6:39, då var förhållandena bra och förra året 7:06 i snö och motvind. Jag tänkte det kan inte bli värre än det så tiden måste förbättras med 40 min givet samma förhållanden.

Dagen innan race och jag anländer på Vasaloppsmässan. Det är hårt i marken och prognosen för nästkommande dag ser riktigt fin ut. Lite påfyllning av gels, inlämning av skidor till Bruno Åvik och sen hem till boendet några km från start. Uppladdning med pasta och påfyllning med Vitargo innan det är dags för att gå och lägga sig vid halvtio rycket.

Racedag och uppstigning vid 04:30. Snabb frukost, påfyllning av camelbacken och bilfärd bakom starten för att hämta skidorna hos Bruno. Pulver, struktur och blått. Skulle vara kallt i snön hela vägen enligt Bruno och baserade också hans analys på Tjejvasan dagen innan. Vid starten var det redan otroligt mycket folk och när jag kom längst fram i startledet där skidorna stog uppställda sedan länge sa hon argt och bestämt: ”Finns inga platster här, du får ställa dig längst bak som alla andra”.  Hon hade väl varit uppe sen 03:30 och betalat 3000 för att bo vid starten så förstår att hennes taggar likt en igelkott reste sig. Gick snällt en bit bak och hittade en plats vid motsvarande led 1 på vasan så det kändes bra. Temperaturen var runt -7 vilket brukar ses som optimalt och det skulle bli spännande om det faktiskt höll sig hyfsat kallt hela vägen bort till Mora.

Ca 30 min till start och jag joggar lite med stavarna för att få igång kroppen. Då dyker Gylle upp som spontantanmält sig dagen innan då det såg så fint ut. Han såg riktigt taggad ut och pigg på att komma iväg. 10 min till start och jag sätter på skidorna. Känns som ett sjukt bra glid. Vasaloppsmusiken går igång och långsamt börjar folk röra sig. Går inte i något fasligt tempo i början trots en bra startplats men heller ingen jättekö. Första lilla backen upp och jag tycker fästet släpper lite, kommer upp i första backen och känner att det släpper rätt rejält. Skulle Bruno ha vallat fel eller är det jag som inte kan åka? Oavsett så har jag haft bättre fäste när jag vallat själv… Slet hårt i första backen med mycket springade för att få fast skidorna. Kände hur pulsen gick upp till 95% och började få lite panikkänslor om jag tagit i för mycket i onödan. Visste dock att det kommer några små sköna backar uppe på myren där det går att vila upp sig. Det visade sig vara rätt. Pulsen och kraften återhämtade sig snabbt efter några glidsträckor och det gick att njuta av den fantastiska soluppgången på väg mot Smågan. Plötsligt upptäckte jag också att fästet var perfekt och det gick att varva stakningen med lite stak med frånskjut. Bra skidor, snabba spår och kraften fanns där. Kanske skulle det bli en hyfsat behaglig resa.

Kom ihåg John Kärrbrinks tips att hitta bra ryggar och det hjälpte mig till en rekordtid bort till Smågan. Var lite orolig att krafterna skulle ta slut senare men körde på även till Mångsbodarna. Där dök Jensa från Götet upp med glada hejarop och tyckte att jag skulle dra på lite. Min egen langare Kiki fanns inte på plats så jag åkte vidare mot Risberg. Sköna nerförsbackar till Tännäng innan klättringen mot Risberg. Som vanligt när jag åker uppför kom det äldre snabba damer som åkte om. Intalade mig att det var mitt lopp och lät mig inte stressåka. Väl i Risberg ser jag Kiki som stöttar med magnesium tabletter och lite energidryck. Känner mig fortfarande pigg men har respekt för att det är 55 km kvar.

Christoffer Haas hade nämnt innan loppet att när han brukar komma till 45 så känner han att nu är det bara ett Seedningslopp kvar. Som om det skulle vara en positivtanke. För mig bådar det ångest då det inte brukar vara att bara glida igenom 45 km… Väl där hade jag fått nys om att jag just nu låg bekvämt under 6h gränsen vilket skulle slå min kompis tid rejält och vara nytt personbästa. Med tidigare erfarenhet visste jag att magkramp och kram i triceps kunde dyka upp närsomhelst så det går inte att räkna hem loppet innan man är i mål. Glada hejarop upp till Evertsberg från H&Ms hejarklack som hade 101 deltagare i ÖS. Bra fart ner till Vasslan och hyfsad bekväm resa till Oxberg. Nu kände jag att det ändå skulle gå bra det här. Från Oxberg kan man ta sig igenom på vilja så jag passade på att spela in en liten film som jag bad Kiki skicka till min kompis för att hetsa lite. Vid Hökberg började jag för första gången känna mig trött och kort därefter fick jag den väntade magkrampen. Men skillnaden i år var att det fortfarande var fina spår och bergsfäste så jag kunde diagonala ett tag för att vila magen. I backen ner till Eldris tryckte jag i mig en sista liquidgel, tog ett snabbt glas vatten och började trycka på in mot Mora.

Tänkte på staktekniken speceillt nu när jag började bli lite seg. Träningarna med Yuppie och Böhlmarks tips på Stadion ekade i huvudet. Väl inne på målsträckan känner jag att det varit ett förvånandsvärt bekvämt lopp även om jag egentligen är helt färdig. 5:51:13 som sluttid och jag knyter näven när jag går i mål. Den här tiden kommer jag kanske aldrig slå. Roligt att få åka i fantastiska förhållanden och känna sig hyfsat vältränad. Att det var snabba spår visade Gylle med en otroligt tid på 4:47. Oavsett en fantastisk insats och bra genrep inför Vasan den påföljande helgen. Per-Anders Lis representerade också och tog sig i mål på 7:39:08.

Stort tack till Jens och H&M klanen för glada hejarop men framförallt till min helgcoach Kiki som agerade chaufför, lanagare och hejarklack hela resan!

 

Over and out.

Jonas Hydén