Vasaloppet 2014 – Race report från Markus Bäck

17 mars, 2014

Efter många om och men hade jag till slut äntligen lyckats trötta ut Vasaloppets seedningsjury och ta mig in i Led 1 inför årets Vasalopp.  Jag kände mig därför oväntat lugn och avslappnad när vi anlände till Sälen sent på fredag kvällen. Formen kändes bra och uppladdningen hade gått mestadels enligt plan, även om mängden snömil i benen var i minsta laget. Jag hade lyckats hålla mig frisk sedan årsskiftet och uppenbarligen även presterat helt okej även i tävlingsspåren. Men nu var det upp till bevis!

Ytterst stiliga klubbuniformer

Lördagen inleddes med en lång sovmorgon innan det efter lunch var dags att bege sig ner till startområdet för traditionsenlig uthämtning av nummerlapp, panik-shopping av valla, skidtest i startbacken samt inspektion av den nya start-rakan. Tack vare våra nya och ytterst stiliga klubbuniformer är det ju numer inga problem att har urskilja Yuppie-vänner i de stora massorna med skidentusiaster, och inte helt oväntat ramlade jag på ett helt gäng kända ansikten i botten av startbacken. Efter en säsong som denna, där till och med många Yuppies har lärt sig bemästra klistervallningens ädla konst, var taktiken hos de flesta glasklar. Här skulle det minsann klistras, och täckas med burk!

För egen del fanns det egentligen aldrig några alternativ – för klen för blanka skidor och ruggskidor äger jag inga. Alltså klister för hela slanten!

Vis av tidigare erfarenhet från Skinnarloppshelgen, där jag och klubbmästarn tvingats stå och kladda på Rossa på startfältet, efter att ha följt vallachef Öysteins pedagogiska instruktion om lövtunna klisterlager, så hade jag nu bestämt mig. Här skulle det inte snålas med klister, för fäste det ville jag minsann ha!

Mutor, bulvaner och fultrix av klubbar i norra Sverige

03.40 på söndag morgon ringer väckarklockan och en halvtimme senare sitter jag i bilen på väg ner från fjället. Strax efter 04.30 är jag framme vid starten och finner ca 50 pers före mig i kön in till led1. Längst fram i led2 vinkar dock två bekanta och morgonpigga ansikten (Björn/Anders). – Vi ses i Smågan, ropar de.

Väl inne i startfållan siktar jag som de flesta andra på vänsterkanten och får en bra plats, i fjärde spåret från vänster. Tre par skidor längre fram har dock Åre-Peders mutade bulvan föga oväntat intagit pole-position…

Valet av sida visar sig vara helt rätt för när starten går är vi snart mitt uppe i de bakre delarna av elitledet.  Första biten fram till vägövergången och foten av backen går helt utan incidenter. Väl i backen visar sig alla farhågor om dåligt fäste ogrundade. Jag har bergfäste, och trots att klistret är väl täckt med burk hugger det i under var och vartannat diagonalskär. Redan i backens första sväng passerar jag och hälsar glatt på Åre-Peder, varefter jag väljer att ta rygg på Seraina Boner. Tanken slår mig att man kanske skulle göra en ”Tobbe”, och satsa på att maximera TV-tiden genom att hänga ihop med en snabb tjej genom loppet?

Snart öppnar sig dock en lucka och jag väljer att ta eget spår. Resten av backen går fint, jag känner att jag hänger med utan att behöva ligga på eller få någon särskilt hög puls. När vi når toppen på backen uppskattar jag att jag ligger kring plats 200 – en perfekt start!

Svårt att hänga med klungorna utför

Ute på myrarna märker jag dock snabbt att det bra fästet har haft sitt pris. Jag har märkbart sämre glid än alla omkring mig. Att många valt att gå utan fästvalla gör naturligtvis sitt, men det är nog inte hela förklaringen. Jag känner tydligt hur klistret skrapar i vid varje staktag och det är oerhört frustrerande när jag till och med har svårt att hänga med klungorna i de små nedförsbackar som finns. I Smågan har jag sjunkit ned till plats 252 och det känns att det här kommer bli en tung dag. Någon km efter Mångsbodarna blir jag så upphunnen av en stor klunga innehållande både Elis och Åre-Peder. Jag lyckas sladda med i klungans bakre del fram till backarna ner mot Tennäng. I en av de sista backarna gör jag dock ett misstag som försöker byta spår istället för att bromsa / putta på åkaren före mig. Väl ute i lössnön mellan spåren nyper klistret direkt och det tar tvärstopp. Som tur var lyckades jag hålla både skidor och stavar hela i den efterföljande saltomotalen, men klungan med Elis och Peder är tyvärr snart utom synhåll.

Kramp, kramp och åter kramp

En fördel med Vasaloppet är ju dock att när man förlorar en klunga, så kommer det snart en ny. I backarna upp mot Risberg får jag åtminstone användning av mitt väl tilltagna fäste igen. Jag försöker diagonala och använda benen så fort tillfälle ges, men redan när vi passerar Risberg börjar jag få de första tendenserna till krampkänningar i underarmarna. När vi några kilometer senare kommer fram till Evertsbergssjöarna skymtar jag Elis i spåret en bit fram. Jag ligger i täten av en klunga och när vi snart passerar Elis frågar jag hur det går?
– Kramp, blir svaret, och det syns tydligt att Elis är plågad. 200 meter längre fram kommer en springbacke och det första jag gör i backen är att sätta vänster stav innanför skidan. I mina efterföljande struts-skutt för att undvika ytterligare ett fall så krampar hela vänsterbenet, från vaden via baksida lår och upp i rumpmuskeln. Jag kan inte annat än skratta till där jag hoppar runt, medans ännu en klunga passerar mig i spåret.

Yuppie-fighten fortsätter

I utförsbackarna ner från Evertsberg börjar jag dock få upp modet igen och när vi strax efter Vasslan i tät följd passerar först en av Gästrike-service kontroller och därefter en av mina egna gel-stationer, börjar kroppen kännas piggare igen. Snön har här skiftat karaktär tydligt, och den större mängden konstnö gör att mitt glid nu förbättrats avsevärt. När vi så småningom närmar oss starten av Preem Hill Race ser jag Åre-Peder skymta långt framme i spåret igen. Jag gör ingen medveten tempohöjning i backen, men tack vare det fäste som fortfarande finns kvar plockar jag tydligt in meter för meter på Peder. När vi når backens topp där Adam ivrigt hejar på ”Yuppie-fighten”, är jag nästan uppe i rygg. I backen in mot Oxberg glider jag så ikapp och förbi Peder. När jag sen ska resa mig från fartställningen i U-svängen in mot kontrollen smäller det dock till igen. Kramp i framsida lår på bägge benen. Jag kommer knappt upp ur fartställning, och Peder bara stirrar på mig när han stakar förbi mig genom kontrollen. Jag kan inte stå upp riktigt, utan stakar långsamt framåt i en dass-sitsliknande position. Misstänker att det såg aningens lustigt ut, men ett par minuter senare släpper krampen och jag kan börja åka med normal teknik igen.

Markus Bäck

En liten passning till styrelsen i Yuppie Ski Club

De sista 3 milen in mot Mora blir som vanligt en kamp. En kamp delvis mot krampande muskler, men delvis mot mentala hjärnspöken. Priset på begagnad skidutrustning är nog sällan så lågt som mellan Hökberg och Mora under första i veckan i mars. Jag var definitivt inte i något bra förhandlingsläge när jag passerade här detta år heller. Men till skillnad från loppet 2013 bröt jag inte ihop helt. Denna gång lyckades jag hålla uppe energinivån i både kropp och knopp, vilket gjorde att jag inte väggade och tappade farten. En stor anledning till detta var den fantastiska service som Gästrike-service erbjöd utefter spåret. Otroligt proffsig langning, på rätt ställen, mitt emellan de vanliga kontrollerna. Jag kan bara lyfta på hatten, ägna ett stort tack till Fredrik Erixon som ordnat detta, samt skicka en önskan och uppmaning till styrelsen och årsmötet för Yuppie Ski Club. Se för faan till att göra allt för att alla Yuppies ska få möjlighet att få del av denna service till nästa års Vasalopp! Om det krävs, får vi väl samla ihop till och instifta en egen Yuppie-kontroll så det blir sju stationer längs spåret istället för dagens sex. Utrymme finns. Nu saknades det t.ex. langning under sista 9 kilometrarna in mot Eldris där en Yuppie-kontroll hade gjort sig finfint. Nu fick jag ändå langning på denna sträcka av en random skoternisse, som bjöd på någon skum ”Cola-blandning”. Det kan jag säga, att den flaskan innehöll nog allt annat utom just Cola…

Väl i mål visar det sig att jag inte har tappat fullt så många placeringar genom loppet som jag trott. 325:e plats känns efter omständigheterna helt okej, och när jag inser att jag inte varit mycket mer än 30 min efter täten så är jag ganska nöjd även med tiden. Men helt nöjd får man aldrig bli! Det finns ytterligare detaljer att slipa på både träningsmässigt och materialmässigt. Om jag inte minns helt fel, så var det någon Yuppie som utsåg ruggskidor till årets julklapp? Ett par sådana ska jag spana efter i vår!

//Markus Bäck