Vasaloppresan 2013 – Race report från Erik Geijer

08 mars, 2013

Efter påtryckningar från klubbens ordförande kommer här en racerapport från mig (Erik Geijer) och mitt Vasalopp 2013.

Efter en bra säsong där jag lyckats hålla mig frisk, tränat hårt och hunnit åka ett gäng seedningslopp hade jag höga förhoppningar på mig själv inför årets Vasa.

Då jag läst diverse internetforum och rådfrågat klubbens alla tränings-gurus om hur en formtoppning går till, bestämde jag mig för att köra hårda intervaller två veckor innan Vasaloppet. Med hård sparring från klubbens två nya stjärnskott, David Jonsson och Christian Harding genomfördes stak- och diagonal intervaller på Stadion och ute i Ågesta. För stjärnskotten visade det sig att detta var ett perfekt recept, då särskilt David levererade under Halvvasan och lyckades seeda upp sig i första startled.

För egen del visade det sig att strecket mellan att vara formtoppad och att bli sjuk låg extremt nära varandra och hamnade dessvärre på fel sida av strecket. Med obefintlig röst, hosta och en tung kropp hela veckan innan, förbannade jag min hårda träningsvecka och var högst osäker på om jag skulle komma till start.

I bilen på väg upp till Sälen var jag fortfarande oviss om en start ens var möjlig, men stod ändå på skidorna för första gången på en vecka morgonen efteråt.

Nysnö och +3 grader, kanske inte de bästa förutsättningarna för att känna på hur kroppen fungerar när ens vallalåda innehåller två burkvallor, lämpade för minusgrader. Det var tungt, mjölksyran kom långt innan lungorna kände av att jag var ute och åkte skidor. Aj, aj, aj, detta känns inte bra.

Efter diskussion med flickvännen som också är läkare, kom vi fram till att jag trots känslan i kroppen inte var sjuk och det skulle inte vara farligt för hälsan att starta.

Tävlingsskidorna lämnades in för vallning, 100-lappar flög iväg på energiprodukter och vasaloppsladdningen satte igång på riktigt.

Berga by, klockan 08.00: -Starten går och vi är iväg. Yes, jag orkar hänga med och jag har fäste! Första backen går i ett något långsammare tempo än förväntat och tur är väl det då jag precis på toppen balanserar på rätt sida av mjölksyratröskeln. De första två milen kämpar jag med att hålla de ryggar som passerar och jag konstaterar att jag har något sämre glid än de flesta konkurrenterna.

Jag har ingen känsla av vilken placering jag låg på och vid Risberg får jag första drickan av supporterteamet och första statusrapporten. Jag ligger på plats 380, Yes!

Loppet fortsätter och stor del av stakningstiden sker mellan spåren där glidet visar sig vara bättre, nu orkar jag ligga kvar i ryggen på de som kommer och kör om. Förmodligen har vallaservicen lagt något lager för mycket fästvalla, vilket nu har slitits bort till förmån för glidet.

Jämfört med tidigare års vasalopp känner jag mig betydligt tröttare i musklerna, dock utan att bli trött i huvudet och lungorna, vilket tyder på att jag är i god form då jag nu orkar ta ut mig mer än vanligt.

Under loppet lyckas jag trycka i mig minst 7 liquid-gels, två koppar sportdryck per station och den langning som jag får från service-teamet.

Trenden under loppet är att jag i princip tar placeringar hela tiden, jag vet att jag ligger någonstans runt plats 317 innan Eldris. In mot vätskelangningen kämpar jag mot kramp i ljumsken och ligger sist i ett tåg med bra fart, där jag stretar mig med att hänga med. För att orka de sista nio kilometrarna trycker jag i mig en mugg dricka mer än vad de andra i klungan gör, vilket leder till att jag tappar fem meter på deras ryggar. Ett avstånd som visar sig vara för långt för att orka hämtas in. Jag kämpar mig genom de första kilometrarna solo, kastar en blick bakåt och ser en klunga som håller på att komma ikapp. Jag längtar tills att de är jämsides för att kunna lägga mig längst bak på rulle. De kommer ikapp, jag orkar inte. Shit, det kört, tänker jag. Tankarna rullar och jag börjar bli lite smått paranoid att 150 åkare helt plötsligt skall passera. Det känns som om alla kör om mig och att jag nu riskerar att inte seeda mig till startled 1 inför nästa års Vasalopp. Jag biter mig läppen och kör på. Det känns som att funktionärerna flyttat kilometerskyltarna med milsavstånd mellan och dragit om åkstreckningen till de allra backigaste partierna som går att finna i Mora. Till slut börjar jag se klocktornet och höra speakern från målområdet och jag biter mig fast. Kommer in på målrakan och låter all energi som finns kvar i min kropp ledas ut i stavarna och ner i snön. Till slut går jag i mål, jag vänder mig om och tittar bakåt där det är helt tomt bakom mig. Puuh, jag borde inte blivit omåkt av 150 åkare, eller? Kroppen värker, jag kan knappt stå på benen och ljumsken vibrerar av kramp, jag får snart reda på att jag kommit in på plats 320, oj vilken lycka då min målsättning var top-500!

Så här några dagar efteråt har blåsorna på händerna börjat lägga sig och lyckan efter årets vasaloppsplacering bytts mot hunger efter nästa års säsong där målsättningarna nu kommer vara ännu högre.

Under våren ser jag fram emot Yuppie-mässiga träningspass, läger och sedvanlig hets med inslag av schöna sociala aktiviteter!

//Erik Geijer

Erik Geijer